Snålar inte med blodiga detaljer
Pia Bergström: Tove Folkessons ”spontana” vittnesbörd i den nya romanen blir mer av stilgrepp än dikt och jag hör inte riktigt sången
Publicerad 2019-09-17
Efter sin romantrilogi Kalmars jägarinnor, Sund och den vackra, roliga och ömsinta Ölandssången kommer nu Tove Folkessons Hennes ord, den första romanen i en ny planerad trilogi.
I Hennes ord heter inte jaget Eva Zackrisson längre utan Tove Folkesson. Lite synd tycker jag nog eftersom jag verkligen gillat Eva-figuren. Som läsare känner jag mig mindre delaktig och mindre fri med detta självägande Tove-jag.
Tove är etablerad författare. Hon bor med sin fru Hanna i en liten sommarstuga vid havet nära mormoderns och morbroderns Ölandsgård. Dessa två är alltså inte romanfigurerna Stickan och Arne nu, de som var så viktiga för Eva i Ölandssången, utan finns antagligen på riktigt, med allt vad det innebär.
Författarrösten, den sökande egensinniga, poetiska och drastiska är sig ändå ganska lik.
De tycks ha ett bra liv, Tove och Hanna, båda frilansare och fullt upp med uppdrag och resor. De tapetserar stugan grönblommig, vandrar på mittersta Alvaret, spanar på fåglar och kossor, badar och surfar, i våtdräkt.
Tove försörjer sig skapligt på uppläsningar på bibliotek eller skolor runtom i landet. Hon får flera fina litterära priser, intervjuar Arundhati Roy för DN på bokmässan, modererar en filmvetarkonferens, fikar med fina Hassen Khemiri och flyger iväg och skriver ett tag i Portugal.
Och fastän det är enklare och säkrare att inseminera korna som betar ute på Alvarets ängar än att ta dem till en bökig tjur, är det inte samma grej med människohonor.
Men så dyker barnlängtan upp i hennes redovisade inre liv. Och blir, som ju sån kan bli för kvinnor i en viss ålder, närmast en besatthet.
Ungefär samtidigt som morbrodern opereras för prostatacancer startar Tove och Hanna en process för att bli föräldrar genom inseminering.
Och romanens perspektiv krymper till ett slags tunnelseende.
Folkessons föregående romaner har karakteriserats av det motsatta, ett öppet och känsligt avsökande av omvärlden. Iakttagelser av stämningar, attityder och meningstyngda yttre detaljer, ett lyhört inlyssnande av andras tonfall, låtar och sociolekter.
Hon har byggt sina egensinniga språkuniversum av minnen, ordsamlande och fantasier där Ölandsgården och köket där mormodern Stickan alltid funnits med sina släktberättelser, sin dosett och sitt korsord har blivit till ett ”urhem” när allt annat i Evas liv varit osäkert, splittrat och föränderligt.
I Hennes ord blir den över 90-åriga mormodern i sitt gamla osiga, solkiga lantkök allt bräckligare, samtidigt som ett nytt liv tar sin början, åtminstone som idé med hjälp av Avdelningen för reproduktionsmedicin på Huddinge sjukhus. Och fastän det är enklare och säkrare att inseminera korna som betar ute på Alvarets ängar än att ta dem till en bökig tjur, är det inte samma grej med människohonor. Det är mycket svårare.
Och romanen som Tove Folkesson skriver med ett naket och sårbart jag blir alltmer av en självbiografisk realistisk processbeskrivning än en mångdimensionell roman. Trots att hon varken snålar med känslor eller blodiga detaljer.
Det är inte dåligt alls och säkert värdefull läsning för andra i samma situation som Tove och Hanna. Men Folkessons ”spontana” vittnesbörd blir mer av stilgrepp än dikt och jag hör inte riktigt sången, den som så småningom gjorde allt splittrat och åtskilt till ett så underbart helt i förra romanen.
Hennes ord är enligt baksidestexten första delen i ”en berättelse om den naturliga döden och födandets mysterium”. Så de bästa orden ligger nog framför oss.
