Maktspel på jobbet

Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-08

Jonas Karlsson (född 1971) är skådespelare, dramatiker och författare.

Påtåren var fri, men Åhléns-fiket i Örebro hade också fördelen att det ibland dök upp typer som vänligt undrade om något önskades från skiv­avdelningen.

Commando M. Pigg? Den röda? Ok!

Affären gjordes sedan upp utom räckhåll för den stackars butiksvakten, ”Slicket” kallad, som nog anade vad som pågick men som mig veterligen aldrig tog fast någon av skivsnattarna.

I Jonas Karlssons nya roman Jag är en tjuv får ”Slicket” ändå sitt äreminne, eller hans ofta baktalade skrå i alla fall. Här heter huvudpersonen Roland och är säkerhetschef på stormarknaden MegaLivs, med uppdrag att övervaka kunderna och minska det för butiksledningen så fasansfulla svinnet.

Under en workshop råkar den eljest kuvade Roland kläcka idén att ertappade snattare borde få välja mellan polisanmälan och att stå i entrén och bära en skylt med texten ”Jag är en tjuv”, i avskräckande syfte. Lysande, tycker ledningen, men när en snattare sedan mot förmodan väljer skylten börjar Roland tveka: är det inte lite medeltida ändå?

Rolands vacklan och försagda protester mot sitt eget förslag skildras skickligt av Karlsson som redan i kortromanen God jul från 2013 (Wahlström & Widstrand) visade att han är fena på att med några få pennstreck karikera den härva av makt och underordning som råder på de flesta arbetsplatser. Som i bilden av hur Roland tvingas tjuvröka på sitt eget kontor, eller i hur den ytligt sett genomsympatiske ­butikschefen Erik smular sönder hans argument med vänlighet:

”Ingen har sagt att det är lätt, sa han. Det är klart att det är tufft. Men du förstår, jag ansvarar för en verksamhet som förlorar hundratusentals kronor på svinn varje år. Pengar som vi skulle kunna lägga på till exempel era löner.”

Här finns också en lyckad samling ­bipersoner, som Rolands katastrof­älskande och diktskrivande arbetskamrat Lena, eller hans förra hustrus nya man, dramaläraren Flemming som verkligen vet att ta över ett rum genom att ”sitta bak och fram på pinnstolar och hänga över ryggstödet”.

Jonas Karlsson behärskar sina medel, som sagt, men är avgjort vassare i det lilla formatet, som i novellsamlingen Den perfekte vännen från 2009 (Wahlström & Widstrand). Vid en jämförelse framstår Jag är en tjuv tyvärr som en vanlig dag i prosabutiken, där man ”drar fingrarna genom det tunna håret och kliar sig i nacken” och liknande.

Ingen kan dock ta ifrån Jonas Karlsson att Roland är ett bedårande val av huvudperson. Slas hade nog gärna snattat både honom och uppslaget med skylten. Vem älskar en butiksvakt?

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.