Jugoslaviskt sönderfall häcklas med humor

Ulrika Stahre

Goran Vojnovićs roman sätter fingret på rasismen i Slovenien

helskärm

I förorten Fužine, strax utanför Ljubljana i Slovenien, bor de fattiga, de utslagna, de som är på väg och de som bara vill bort. Marko Djordic lever i en bosnienserbisk familj och hänger med kompisar från hela det före detta Jugoslavien – kroater, serber, bosnier. De är blattarna i det rika Slovenien och Fužine är ett mikrokosmos där konflikter, föräldrauppror och grannsämja tvinnas samman.

Även om Marko är romanens berättarjag, är det platsen och alla dess utsatta invånare som är huvudsaken i Goran Vojnovićs Blattejävlar!. I Fužine verkar ingen må bra. Inte Marko, inte hans ständigt grälande föräldrar, inte hans kompisar Adi, Dejan och Aco, inte heller deras familjer. Den enda som in i det längsta tycks ha ett spännande liv är tv-tjejen några våningar upp i höghuset. Men även hon dyker upp osminkad och i mjukisbrallor i hissen och är lika vanlig som Marko.

Ändå är det Fužine som är tryggheten och stoltheten. Orten som borde ha en egen fotbollsklubb, eftersom det inte går att heja på något om man har rötterna någon annanstans och är alienerad från Ljubljanas stolthet Olimpija.

Polisen misshandlar, mammor älskar, pappor super, söner slåss, döttrar syns inte. Ungefär så. Men Blattejävlar är ingen hyperrealistisk skildring av underläge och rasism, snarare är den ett med humor och lakoniskt vrede skrivet epos. Över det Balkan som sprack, över alkoholismens grepp, över den kvarlevande kommunismen – det finns alltid någon vars efternamn slutar på –ic, som kan hjälpa till med något och som känner någon annan –ic och så vidare i en lång rad av gratisarbetande exilkontakter (”den där jävla Tito har fan en hel del att förklara!”).

Vojnović, själv uppvuxen i Fužine, tar sig givetvis friheten att genom sin huvudkaraktär Marko häckla den egna kulturen, identiteten som blatte. Romanens originaltitel är Cefurji raus!, ett slagord av typen ”Blattar åk hem”, särskilt riktat till immigranter från södra delen av det forna Jugoslavien. Skillnaderna mellan slovener och ”blattar” betonas genom hela romanen, det är vi mot dem, en liten, insprängd minoritets­kultur i den rika majoritetskulturen.

Vojnović delar den judiska humorns stora sinne för att driva med den egna gruppen, en sorts självförakt i skrattspegel som väldigt effektivt slår undan all moralism. Ja, Marko och hans kompisar är sexistiska bråkstakar. Och ja igen, de vet om det. Dessutom vet de exakt hur rasismen ser ut, den de hela tiden måste förhålla sig till, leva med.

Rasism stavas inte bara sämre livsmöjligheter och polisvåld, den är också språklig och yttrar sig genom att kroatiska, serbiska och bosniska namn stavas på ett slovenskt sätt, som om de korrekta bokstäverna inte fanns. Korrekt blir det bara om en brottsling namnges i pressen. Och slovenskt igen om någon gjort något bra.

Så skapas, och upprätthålls, i det tysta ett rasistiskt samhälle.