Lolita-flickor och medea-kvinnor på väg ut i natten

Den som inte läst Sara Stridsberg tidigare kan börja med novellerna i ”Hunter i Huskvarna”

Barbro Westling

helskärm

Sara Stridsbergs magnetiska bilder är svåra att stå emot. Det som finns under ytan. Landskap och människor på botten och i osedda utkanter. Ofta handlar det om kvinnor och flickor vid vatten, hur de liksom viljelöst sugs ned och tar sig fram. Stillastående och slammigt dyiga vattensamlingar, rullande hav som sväller i rytmiska dyningar. Stridsberg diskriminerar ingen natur, den vilda såväl som den förödda, förmår hon skriva vackert om.

Och till det sköna hör nästan alltid en närhet till döden, en hemtamhet med att det som finns ska falla ihop och försvinna, att det finns de som vill dö. En melankoli över det som tidigt gick förlorat smälter samman med ett tillstånd i nuet utan riktning. På detta litterärt romantiska spann över avgrunden träder hennes tunna gestalter fram, de tidigt övergivna och våldsamt utsatta, hennes loja lolita-flickor och ödesbundna medea-kvinnor. På väg i den amerikanska natten utan mål, ömsom sovande, ömsom väntande på att något ska värka ut och gå över. Alltid bara hänvisade till sig själva.

Så är det i novellsamlingen Hunter i Huskvarna men kortformens möjlighet till nya avstamp har Stridsberg tagit fasta på och utforskar även andra existentiella lägen. Inledningsnovellen utspelar sig i Huskvarna mot löftesrikedomen som motorvägens öppning mot Vätterns isblått skimrande hav väcker, en ”längtan tillbaka till det som var då, efter att inte ha ett eget liv, att vara i början av någonting som man inte vet vad det är, att inte veta vad det ska bli av en” som novellens slutord om uppväxten lyder.

Just förhoppningarna och föraningarna, den starka livskänslan i stunden, möjligheten till någon slags förändring, skymtar i flera av novellerna. Den lilla flickans fascination inför ett enormt utställt valkadaver som får henne att på egen hand ta sig till slakthusområdet i dåtidens Stockholm. Den förintande sorgen efter en dödad syster, kan den övergå i förlåtelse?

Det är, som vanligt, i amerikanska miljöer som flera av novellerna utspelar sig men samlingens pangiga paradnummer måste ändå vara Familjen. Här vävs berättarens egen familjs grandiost falska självbild, skapad av faderns lite spöklika inre, samman med en annan familjs lika falska självbild och det sker alldeles storartat satiriskt.

Det är sina knappa två år i Svenska Akademien som Stridsberg sammanfattar som i en saga, roande burleskt och överdrivet, med skuggboxare, ständigt putell och porträttmålande, falska medaljer, kejsare, riddare och tills döden skiljer oss åt i ett svearnas rike som bebos av ”sportiga ingenjörer” med föga intresse för annat än ”tvåstaviga ord”. För den som känner ledamöternas tvister och egenheter bättre än jag, finns här nog en uppsjö av lustmord att spinna över.
Hunter i Huskvarna är en litterärt varierad och stark samling, för den som inte tidigare läst Sara Stridsberg, börja med dessa noveller!