Ett skepp lastat med klassklyftor

Anneli Jordahl läser essäer av Merete Mazzarella

avAnneli Jordahl

Foto: CATA PORTIN
Merete Mazzarella (född 1945).

Alla som varit i Venedig har noterat hur stadens romantiska vy skyms av enorma kryssningsfartyg som lagt till efter varandra i hamnen. På ett liknande fartyg trivs författaren, litteraturvetaren, den finlandssvenska essäns ess, Merete Mazzarella.

Det var det sista jag kunde tänka mig. Ett diplomatbarn, som delvis vuxit upp i Peking, är väl en avspänd resenär? Det gäller inte Mazzarella, och det är just det som gör den här reseskildringen speciell. Lyxkryssningen till Amazonas skildras med nyfiken och skarp blick för hierarkier och umgängeskoder. Allt invävt med författarens stillsamma och milt humoristiska tankar om åldrande och kärlekar som passerat.

Mazzarella och hennes make överlämnar sig gärna i det som någon kryssningsanställd kallar för ”livmodern”. Omedelbart inrättar de samma rutiner som på kryssningen till Karibien. Förmiddagen ägnas åt skrivande och läsning i biblioteket. Varje dag tar paret rejäla promenader på däck.


Ambivalensen är ständigt där. Kryssningsresenärens låga status på ”de resandes rangskala” gör att de blir behandlade som en fårskock, enligt försäljare de mest lättlurade. 

Och skammen finns där. Även den samhällsmedvetne ser till att bli servad, trots insikten om att vilan bygger på ojämlik grund. Båten är kliniskt putsad av låg­avlönade ”tjänande andar”. Eftermiddagsteet serveras ”med vita handskar av människor med annan hudfärg”. Författarens antropologiska öga skildrar fartyget som ett upstairs och downstairs. Dessutom med hisnande klimatmedveten statistik om matberget och bränslet som krävs. De flesta är britter och vid middagar gäller ”holiday mood”. Nämn inte Brexit! 


Molly Johnsons roman Pansarkryssaren – som delvis handlar om en lyxbåt mot Bahamas – kommer för mig. Men Mazzarella skriver inte satir. En artikel om lyxkryssningskulturens dödliga bekvämlighet av David Foster Wallace har inspirerat henne.  

I den här tvådelade bokens andra resa – som handlar om Brisbane i Australien där maken har en gästprofessur – refereras det till Bruce Chatwins Drömspår. Även om läsaren får insikter i landets historia, särskilt med koppling till aboriginerna, är den här skildringen mindre intressant. Att två litteraturvetare rör sig i universitetsmiljö ger självklart inte samma friktion. 


Slutet är ödesmättat. Under skrivandets gång blev klimat­hotet alarmerande. Sluta åka båt kan författaren tänka sig. Men sluta flyga?! Nej.

Om ett par decennier kommer troligtvis den här boken att läsas som en exotisk tidsskildring.

ARTIKELN HANDLAR OM