Finland firar – Donner dundrar
Anneli Jordahl läser en intensiv klippbok
Uppdaterad 2017-03-20 | Publicerad 2017-03-18
I år fyller det självständiga Finland hundra år. Det firas lite överallt. På torget i Eskilstuna kan man bada bastu, denna outslitliga symbol för finländsk kultur. Folk med finska rötter finns det gott om i landet, men trots att de är landets största minoritet är svenskars kunskaper om Finland ytterst knappa. Få vet att Helsingfors grundades av Gustav Vasa och att landet hörde till Sverige i nära 700 år.
Dessutom vet få svenskar att det under 1900-talet utkämpades flera krig i Finland. Det var ett krigstraumatiserat folk som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 1970-talet.
Den som vill underkasta sig en intensivlektion kan läsa Jörn Donners lilla kolsvarta bok SuomiFinland. Den är tusen sidor kortare än självbiografiska Mammuten från 2013. Endast förnamnet i brandgult på omslaget. Så känd är Donner i sitt hemland.
Det är en både temperamentsfull och trött, ”perverst självcentrerad” essä om landets historia, samtidspolitiken och Jörn Donners fysiska hälsotillstånd. Den sista strålbehandlingen han blivit ordinerad är avslutad. Han har fyllt 84 och skriver som om det gällde slutorden.
Att läsa Donner har för mig genom åren varit ett sätt att lära känna Finland bortom uppslagsverken författade av historiker. Rastlöst diversearbetande Donner har nämligen direkt erfarenhet av litteraturen, filmen, politiken, företagen och flärden. Analysen blir aldrig inkrökt, det är en kosmopolit som betraktar sitt hemland. Från sin privilegierade överklassposition har han kunnat kosta på sig att vara provokatör och posör.
Men nya boken är egentligen inte mycket till essäer – de är för skissartade – snarare är det en klippbok bestående av en del krönikor från Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet. De har byggts ut och fogats samman, i bland med taffliga skarvar och upprepningar. Under läsningen känner jag igen formuleringar om hatkärleken till hemlandet från tidigare verk, Donner lyder under återanvändningsprincipen. Över sextio böcker har det blivit genom åren. Nya boken om vårt land som kom 1967 har han skrivit i många tappningar.
Välbekant är vänskapen med Henrik Tikkanen, Bertold Brecht och en rad presidenter. Om Tarja Halonens presidentskap minns Donner dock inget, förutom att hon fick en katt i present av Rysslands ambassadör.
Det namedroppas om ”stora män”, deras älskarinnor, alkoholkonsumtion och skattesmitningar. I dag är det intressant nog inte fattiga utan förmögna finländare som skriver sig i Sverige. Varför? Jo, för att Socialdemokraterna har avskaffat både arvs- och förmögenhetsskatten.
Donner dundrar och det är behållningen av boken. Vreden riktas mot regeringen i allmänhet och Sannfinländarna i synnerhet. Den lilla svarta är en kraftfull protest mot ”nationell egoism” och en ”utstötningspolitik” som drabbar 60 miljoner människor på flykt.
Heder åt Donner att han sänder ut SuomiFinland självaste jubileumsåret. För hundra år sedan förklarade Lenin Finland självständigt, det jubileumsfiras särskilt på självständighetsdagen den 6 december. Måtte Donners vrede komma till användning mitt i konfettin.
