Därför sover vi mindre och mindre

Sven Anders Johansson

Anders Johansson om dygnet runt-kapitalismen och mobilens hot mot vår sömn

helskärm

Vi sover mindre och mindre. Vid 1900-talets början sov en vuxen amerikan i genomsnitt tio timmar per dygn. I dag är samma siffra sex och en halv timme. Konstteoretikern Jonathan Crarys förklaring till den utvecklingen är att sömnen står i vägen för den kapitalistiska vinstmaximeringen: när vi sover är vi inte produktiva, varken som producenter eller konsumenter. Därför ligger det i kapitalismens logik att inskränka vår sömn. Ja, kanske är sömnen den sista barriären som återstår att spränga.

Konsekvensen är vad Crary kallar 24/7-kapitalismen, ett tillstånd där alla gränser – mellan dag och natt, sömn och vaka, arbete och vila – successivt suddas ut. Uttrycken är välbekanta: tv-sändningar dygnet runt. Telefoner som knappt går att stänga av. Krav på ständig tillgänglighet. Uppdateringar av allt, hela tiden, utan att det gör någon skillnad … Mer sällsynta blir bara ögonblicken, platserna och situationerna där vi inte kan shoppa, ”förverkliga oss själva” eller nätverka.

Även om de grundläggande orsakerna till den utvecklingen är ekonomiska, så är det tekniken – internet, bredband, smartphones – som hamnar i centrum av Crarys effektiva och temperamentsfulla berättelse. Kultur- och medievetare brukar invända att den här sortens kritik är för ensidig: tekniken är inte bara förtryckande utan också frigörande; nya medier erbjuder alltid kritiska möjligheter, och så vidare.

Ja, är det inte en teknikoptimism som enar forskare, debattörer, politiker och aktivister tvärs över de politiska skiljelinjerna? Problemet med det synsättet är, ur Crarys synvinkel, att det som lanseras som tekniska framsteg och verktyg i individernas tjänst, i första hand är medel för en kapitalistisk expansion som dessutom formar, ja rent av producerar, individernas viljor och behov.

Man kan invända att ungefär samma sak sagts om bilismen, televisionen och andra tekniska nymodigheter. Och Crary håller i princip med: effekterna av dagens mobiltelefoner är inte så avlägsna från televisionens. Vem känner inte igen sig i beskrivningen av känslan som inträder när man stänger av tv:n efter flera timmars tittande: ett kort ögonblick av distans och desorientering inträder, innan världen återtar sin bekanta karaktär.

Denna känsla kan i dag uppstå överallt, menar Crary, eftersom apparaterna har blivit ett slags proteser som vi alltid bär med oss. Samtidigt blir den alltmer sällsynt, eftersom vi så sällan stänger av över huvud taget. I dag kan vi helt enkelt stanna i vår ”kokong av kontroll” utan att någonsin ryckas ur den. Det leder enligt Crary till en försvagning av det vi har gemensamt bortom det digitala: ”Inom 24/7-kapitalismen blir all socialitet bortom det individuella självintresset skoningslöst försvagad, och den mellanmänskliga basen för allt offentligt rum görs irrelevant i förhållande till fantasmen om digital självtillräcklighet.”

Det ska sägas att Crarys bok är en träffsäker och angelägen samtidsdiagnos snarare än ett stycke originellt filosofiskt tänkande. (Den som har läst Horkheimer & Adorno, Louis Althusser, Gilles Deleuze eller Bernard Stiegler kommer att känna igen sig.) Dessutom är varken nyanser eller dialektik riktigt Crarys grej. Det gör att kritiken hamnar i ett slags moment 22: antingen motbevisar hans egen genomskådande blick så att säga den hopplösa beskrivningen av läget, eller också är hans ”kritik” de facto bara en harmlös del av 24/7-kapitalismens allomfattande reifiering.

I mina ögon är det senare fallet när han talar om sömnen som ”det enda ’naturliga tillståndet’”. De distanserande citationstecknen avlägsnar inte nostalgin i drömmen om en förlorad natur. Skarpare blir det när han beskriver de digitala kokongerna som ett sätt för oss att fly från ett naturtillstånd vars hot blir alltmer överhängande här och nu: ”Ju mer man identifierar sig med det fysiska jagets immateriella, elektroniska surrogat, desto mer tycks man frambesvärja ett undantag från det biocid som pågår överallt på planeten. Samtidigt blir man på ett skrämmande sätt omedveten om faktiska levande tings skörhet och tillfällighet.”

Det digitala beroendet (Facebook, Tinder, onlinespel, nätporr, Hemnet …) drivs, som Crary också påpekar, förvisso av ett hopp om att nästa klick eller svajp ska förlösa en från monotonin. Men frågan är alltså om det djupaste skälet till beroendet inte är ett annat: vi flyr till skärmarna för att slippa se den pågående utrotning vi alla är en del av. Det är ju också ett slags sömn, det är bara det att den inte skänker någon vila.