Den amerikanska mardrömmen

Jack Hildén om knarkdöden som skakar USA

avJack Hildén

Foto: AP/GETTY
Den frikostiga utskrivningen av smärtstillande medel i USA skapar beroende som ­leder till tyngre droger som heroin och fentanyl. 

För ett par år sedan promenerade jag med en amerikansk bekant i New York. Han berättade om läkarna och läkemedelsbolagen som kastat starka smärtstillande i munnen på patienter som hade problem med ryggen eller knäna. Patienterna blev snabbt beroende, och när de receptbelagda drogerna drogs in, vände de sig till den illegala marknaden för att få tag i heroin eller det ännu farligare preparatet fentanyl.

Det var första gången jag ens hörde talas om fenomenet, och tänkte nog att det lät överdrivet. I dag tillhör den amerikanska epidemin med smärtstillande näst intill allmänbildning.

I USA har det i flera års tid gjorts dokumentärer, skrivits massvis av böcker, artiklar och forskning i ämnet, även om det var för sent redan då. Barn föds med abstinens, och opioidkrisen kommer på ett eller annat sätt pågå i generationer framåt. I Sverige gapar dock bokhyllorna tomma i ämnet. 


Jonas Cullbergs bidrag är alltså både välkommet och väntat. Frilansjournalisten har rest runt USA för att ge en så heltäckande bild som möjligt. Det är nödvändigt – opioidkrisen innefattar så många faktorer att det påminner om något jag hört om katastrofer som Estonia. Det räcker inte med att en sak går fel, för att det verkligen ska gå åt helvete krävs en rad händelser som samverkar, en perfekt storm. 

Dessa händelser är för många för att återge här, man får helt enkelt köpa boken, men Cullberg rör sig från gator i Philadelphia där volontärer går runt med Narcan att spreja i näsborren på den som överdoserat, till Sacklerfamiljens imperium de byggt genom att marknadsföra valium och främst oxycontin som ett vanligt smärtstillande medel, nästan utan biverkningar. 

Cullberg kommer i En amerikansk epidemi inte med några egna uppgifter. Det mesta är hämtat från redan befintligt material som sedan bekräftas av vittnen. Kanske är det för mycket att begära, men i och med att han själv är så ansiktslös blir läsningen närmare en avhandling än ett litterärt reportage (för den som vill ha mer kött och blod finns Leslie Jamisons Tillnyktring). Pliktskyldigt återges vädret - eller någons frisyr, innan Cullberg hoppar på den stora faktamaskinen igen. 

Det finns många fakta att återge. Som att den långa utvecklingen av ökad livslängd nu bryts, att cirka 47 600 människor dog av opiodöverdoser 2017, och så vidare. Viktiga fakta som ibland nästan är omöjliga att ta in, och som dränker berättelsen. 


Sällan känns det som att Cullberg faktiskt är på plats, och det är synd, för en sådan stilist hade kunnat levandegöra krisen mer än siffror. Dessutom är boken slarvigt korrläst, kanske ett tecken på att förlaget varit angeläget om att få ut den snabbt. Det är förståeligt. Ämnets omfattning och krisens magnitud gör att det nästan är oupphörligt intressant oavsett. Men det har man förlitat sig för mycket på. 

Reportaget upplever en guldålder, och där når inte boken riktigt upp i nivå. 

Opioiderna visar sig fungera som ett destillat av mycket som pågår i dagens identitetskrisande USA. En knutpunkt för många politiska frågor. Att epidemin uppmärksammats så mycket beror delvis på dess klassöverskridande effekter. Kända idrottare som fått sina liv förstörda, överdoser bakom vackra gardiner i villaförorter. Artisten Prince hittad död i en hiss. 

De som drabbats värst är dock som vanligt de redan utsatta. Lågutbildade invånare i kolgruvestäder som drabbats hårt av nedlagda industrier där Trump dominerar fullständigt, med sitt prat om att bygga en mur vars syfte bland annat är att hejda droginförseln via Mexiko. För mexikanska karteller har fentanylet blivit en perfekt lösning. Billigt att framställa och oberoende av vallmofälten. 


Opioidkrisen är också en del av Black -lives matter-rörelsen. I områden som Baltimore, djupt präglade av polisvåld och misstro mot korrumperad makt, har våldet ökat som en följd av att den legala drogmarknaden blev illegal. 

Visst finns hopp. Det kontraproduktiva ”war on drugs” som inleddes av Nixon är inte i lika hög grad ett krig. Skademinimering vinner mark, en diskussion som äntligen kommer i gång även i Sverige, med våra alldeles för höga dödssiffror av narkotika. Det handlar då främst om substitutionsbehandlingar med metadon och buprenorfin och i det större perspektivet en omställning i synsätt, från brottslighet till mänskliga rättigheter. 


Även om behandlingen också har ett lock av uppgivenhet över sig. Poliser går runt och väcker liv i människor som kommer ligga där på gatan, i morgon igen. Men det är en väg framåt. Likaså att synen på själva konsumtionen verkar vara på väg att förändras: ”Jag tror att langarna till sist har insett att de har ihjäl sina kunder. Det är en usel affärsmodell”, säger Phil Plummer, sheriff i Montgomery County, Ohio.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sakprosa

Narkotika

USA