Kan kärlek nånsin vara lagom?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-06
PIA BERGSTRÖM läser en fascinerande roman
Ulrika Kärnborg fick syn på Hannah Cullwick på en utställning på Kulturhuset där främst kvinnliga fotografer, bland andra Cindy Sherman, gestaltade olika ”kvinnoroller”. På fotot, taget av en okänd Londonfotograf i mitten av 1800-talet ser man en mörklagd halvnaken kvinna med en grov kedja om halsen hukande på golvet. Det är något obehagligt över bilden, alltför allvarligt undergivet för att omedelbart kunna tolkas in i det sadomasochistiska ”sexlekandet” som vi i vår tid är så vana vid från porrindustrin.
Kärnborg, kulturjournalist på Dagens Nyheter, har gjort Hannah Cullwick till en mycket fascinerande romangestalt. Språket är obesvärat rakrealistiskt med en lätt pastischartad 1800-tals-touch. I början tycker jag att det finns en alltför märkbar avsikt i detta att skildra en manhaftig piga som gifter sig med en queer adelsman i det viktorianska England. Här ska det alltså övertydligt och pedagogiskt undervisas om det gängse konstruktivistiska temat: det orättvisa och ofria i det vi reproducerar som normalitet; de patriarkala strukturerna, de koloniala tänkesätten och den borgerliga kärnfamiljen.
Men ju längre in i den här underliga historien jag kommer, och ju mer levande och motsättningsfulla både Hannah och hennes herreman Arthur blir, desto bättre tycker jag att det är. Paret och deras udda passion och framför allt skildringen av Hannahs olyckliga liv och stolta halsstarrighet väcker känslor och minnen från egna misslyckanden på kärlekens fält, leder till frågor jag aldrig kunnat besvara, om motsättningar mellan förnuft och sexualitet, mellan högmod och passion, mellan rädsla för ensamhet och längtan efter jagförintelse. Om starka krafter som inte handlar om soffköp och falukorvstekning och snoriga ungar utan om djupare behov och värre anpassningssvårigheter. Frågor inne i mörkret.
Hannah föddes 1833 i Shropshire och fick börja som piga när hon var åtta. Fadern gav henne en örfil och sa att hon aldrig fick komma tillbaks hem.
Den historiske Arthur Munby tillhörde prerafaeliterna, en grupp överklasskonstnärer, poeter och kritiker som ”socialisten” John Ruskin, målaren Rossetti och William Morris, han med tapeterna. Munby hade misslyckats både med poesin och juridikstudierna och var helt beroende av faderns pengar för den livsstil, umgängesvanor, hus och tjänstefolk börden krävde. Munby intresserade sig både socialt och diffust erotiskt för arbetarklasskvinnor, som han ibland försökte hjälpa, ofta fotograferade, och samlade uppgifter om. Ju skitigare och mer grovarbetande, desto mer lockande. Kvinnor, särskilt unga, ogifta (och mindre barn också) arbetade på den tiden i gruvor, i industrin, med fiske och jordbruk. Eller som Hannah med att befria de bättre ställda från lort och utsöndringar. (Munby noterar att flickorna med grovarbete ofta var gladare än de instängda pigorna.)
Den stämningsstyrda och finlemmade Arthur som Kärnborg ger en svettig, matosstinkande och svärande amma till första kärleksobjekt utvecklar enligt freudiansk logik en böjelse för den sortens kvinnor.
Hannah har någon slags oskuld och hjärtats renhet som gör att hennes styrka hakar i Arthurs svaghet utan att förakt uppstår. Hon har just varit på teater och sett lord Byrons musikal Sardanapalus där en vek assyrisk kung blir förälskad i Myrrha, en förslavad krigsfånge och väljer offerbålet hellre än att leva utan slavflickan. Hon är 20, Arthur 25, de möts på en buss, hon svarar frimodigt på hans frågor och det är hon som vid avskedet frågar: ”Och när ses vi igen, Sir?”.
Socialt är deras förhållande omöjligt, en skandal. Ändå träffas de, i smyg. Hon kallar honom Massa, bär hans kedja som en symbol (han har nyckeln till låset), tvättar knästående hans fötter. Hon är rörd över hans sexuella tafatthet. Han vill att hon ska bli hans hushållerska, helt enkelt, men hon vill inte arbeta utan lön.
Jag tänker på andra, lika resliga litterära kvinnohjältar som älskat mindre män: den muntra, maniskt städande Flora i Alice Munros bästa novell Ungdomsvännen, Amelia i Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet. Coola Amelia som nobbar sydstatshålans mesta macho för en liten intrigant typ som tar ifrån henne allt. Men njuter de av förödmjukelsen, som Hannah? Var går gränsen mellan passionens självuppgivelse och ”sjuk” självförnekelse? Finns den gränsen? Kan kärlek någonsin vara lagom?
Fyrtio år efter Munbys död, 1950, öppnades en låda med hans kvarlämnade papper som förvarats på Trinity college. Där fanns anteckningar, lyrikmanuskript, foton, både Munbys och Hannahs Cullwicks dagböcker och brev. Flera faktaböcker har skrivits om förhållandet, Kärnborg nämner Diane Atkinsons Love & Dirt. (2003) och Derek Hudsons Munby, a man of two worlds (1972).
Myrrha är en fri fantasi grundad i autentiskt stoff från det viktorianska London, och visst är det en medveten inriktning på baksidan, man får lära sig mycket som sällan visas fram om de groteska klasskillnaderna, arbetarnas och framför allt arbetarkvinnornas levnadsvillkor i industrialismens, kolonialismens och det dåvarande imperiets medelpunkt. Men det är bara en av kvaliteterna i en roman som på sitt nyfiket frågande inlevelsevis når igenom och liksom bortom klassen, könet, den andre, över eller under.
Om vi föreställer oss ett samhälle utan givna kvinnoroller och mansroller, ett helt jämlikt och rättvist samhälle där nyfödda barn får all den kärlek och uppmärksamhet de behöver, hur skulle sexualitet och kärlek se ut då? Skulle den inte vara på och av, obesvarad, frustrerad, skulle svek, längtan, rädsla inte finnas? Skulle stark och svag, storhet och litenhet inte finnas? Skulle ett ensamt hjärta inte finnas?
