Ett krigsbytes brutala historia
Nadia Murad flydde från fångenskapen hos IS
Publicerad 2018-07-17
Alla folkmord liknar varandra. Man börjar med att avhumanisera dem man avser att utplåna. Omgivningens medlidande ska utsläckas. När mördandet börjar kommer ett otal stumma vittnen att underlätta brottet genom att leva sina vanliga liv bredvid ohyggligheterna.
Reportageboken Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten är skriven i samarbete mellan den yazidiska människorättsaktivisten Nadia Murad och journalisten Jenna Krajenski.
Nadia Murad var ett av offren för IS institutionaliserade och normaliserade krigstaktiken ”våldtäkt som vapen”. Tillsammans med tusentals yazidiska kvinnor kidnappades hon, stämplades som legitimt krigsbyte, tvingades att avsäga sig sin religion, torterades och våldtogs. Kvinnorna skulle locka nya rekryter till IS och skickades runt som belöningar för lojalitet och gott uppförande.
Yazidier är ett litet folk som huvudsakligen bor i Irak, talar kurdiska och utövar en av Mellanösterns äldsta och mest gåtfulla religioner. På svenska finns en välorienterad skildring av yazdanismen i Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans Yezidier (Molin och Sorgenfrei). De har rest runt i området, besökt heliga platser och kartlagt den fascinerande kosmologin.
Den sista flickan går att läsa även utan förkunskaper. Murad är passionerat partisk men sakligt pedagogisk i bokens första del där hon går igenom den historiska och politiska händelsekedjan som ledde till folkmordet. Hon ger sinnliga och varma bilder av livet i byn där hård fattigdom mildras av tät social samvaro.
Yazidier håller ihop gruppen genom att inte tillåta giftermål utanför den. De flesta trossatserna flyter, men att inte konvertera och att gifta sig med trosfränder är absoluta påbud.
När IS dödar alla äldre, kidnappar pojkar för att hjärntvätta dem till krigare och tvingar flickor till tvångskonverteringar och promiskuitet är det ett effektivt sätt att utplåna ett helt folk.
Murad är hård i sin dom över de sunniarabiska grannarnas tystnad och deras brist på medlidande. Ingen gjorde något i Mosul fast de såg lastbilarna fulla av kidnappade flickor och hörde de desperata skriken. ”De fattade beslutet att inte göra något alls och deras svek var som kulor innan de riktiga kom”, skriver Murad.
Boken är stundtals en outhärdlig läsning och orsakar en explosion av frågor.
Här är tre av dem.
Våldtäkterna som beskrivs i Den sista flickan är systematiserade, övergreppen bygger på att alla övervakar offren och att belöningar delas ut till dem som återbördar rymlingar. Nadia försöker fly och straffas genom en gruppvåldtäkt.
Hur är det med de svenska IS-återvändarna?
Övergreppen ägde rum över hela kalifatet. Även de måste ha varit med, sett och därigenom medverkat. Boken lägger svår skuld på alla som vände bort blicken.
Nadia lyckas fly tack vare en heroisk insats från en arabisk familj i Mosul. Nätverk som smugglar ut yazidiska kvinnor etableras med hjälp av diasporan och de överlevande i Kurdistan. Jag tänker på Jesper Söder som i sin bok När världen tittade bort beskriver en liknande operation i syfte att få ut en svensk tonårsflicka som följde med i IS.
Hur känns det att ha riskerat liv och prioriterat de knapphändiga resurserna för att rädda en förövare?
Låt gå för att den svenska flickan var ung och omogen och inte riktigt visste vad hon gav sig in i, och i mångt och mycket själv var ett offer. Men i den förvrängda IS-hierarkin var den svenska flickan änka efter IS-krigare, därmed en aktningsvärd person och inte en rättslös ägodel som Nadia Murad och hennes yazidiska systrar.
Tyskland tog emot Murad och andra yazidier som kvotflyktingar. De flögs till tryggheten.
Hur kommer det sig att Sverige inte har liknande program?
Ytterst få politiska röster hörs som kräver att vi tryggt och säkert flyger hit kvinnliga offer för krigets mest avskyvärda brott.
