Sovjet biter sig fast i det nya landet
Inga-Lina Lindqvist läser ryskjudiska noveller om efterkrigstiden
Publicerad 2018-08-13
Ledd av dunkel längtan beställer jag ett DNA-test på Internet. Jag består av 44,4 procent ashkenazisk jude. Mina förfäder skapade jiddish-kulturen i Öst- och Centraleuropa, utsattes för folkmord av nazisterna och utgör i dag en betydande del av den judiska populationen i Israel och USA.
Novellantologin Strykjärn och diamanter i redaktion av Kristina Rotkirch skildrar ett smalt utsnitt ur den historien, nämligen de sovjetiska judarnas liv under efterkrigsåren, deras utvandring till Israel samt livet i det nya landet.
Jag känner förväntan när jag ser moderna klassiker som Sergej Dovlatov och Lev Rubinstein, liksom Ljudmila Ulitskaja och Dmitrij Bykov, båda inflytelserika och populära i Ryssland. Jag gläds också åt att upptäcka nya namn. Men det är tydligt att redaktionen prioriterat ämnesvalet framför litterär höjd. Ambitionen är att ge svenska läsare en introduktion i Rysslands judiska vardag och tankevärld.
De sovjetiska judarna, som jag tillhör och vars identitetsproblem jag känner igen ner till cellnivå, slits i antologins texter av en rå, brutal ambivalens.
Relationen till Ryssland pendlar mellan kärlek och hat. Ryska språket är modersmålet, Sovjetunionen en stat som judiska kommunister skapade och upprätthöll. Före bolsjevikernas maktövertagande sattes normerna av tsarmakten: en jude kunde inte äga mark, fick inte bo i städerna, var hänvisad till en konstruerad judiskhet. Bitterheten blev stor hos dem som efter revolutionen bröt normerna men aldrig fick erkännande för det. Judiska soldater ”belönades” för sina heroiska insatser under kriget med Stalins terror som kulminerade 1953 under den så kallade läkaraffären.
Efter Stalins död permanentades en subtil antisemitism, som ansträngde sig för att vara just osynlig och därmed omöjlig att bemöta. Men offerrollen och utsattheten föder också behovet av att hävda sig och ta revansch gent-emot de supande och obildade ”ryssarna” som arketyper snarare än individer.
Statens och judarnas dysfunktionella relation skildras i antologins olika bidrag som tvära kast mellan idealisering och förakt, för sig själv och för den andre. Vissa bidrag i antologin problematiserar emigrationen till USA och Israel. De sovjetiska judarna fick med sig det sämsta av den ”röda människan”, homo sovieticus. Rasism, intolerans, tro på våld som politisk metod, rädsla för det främmande – allt fick följa med till det förlovade landet, ihop med både strykjärn och diamanter.
Idealisering av staten Israel som enda stället i världen där en jude kan vara trygg och fri från dödsångest grumlas av tragiken över att man angrips av granateld och självmordsbombare på denna heliga plats. Men att man skapat sin trygghet på bekostnad av palestiniernas lidande problematiseras över huvud taget inte. Palestinierna är lika genomskinliga och osynliggjorda som judarna blev under Sovjettiden. I Israel förväntas varje sovjetisk jude finna frid och känna entydig lojalitet. Ve den som tillåter sig att vackla.
Kvalmig idealisering av återvändandet till rötterna kan ändå inte slå ut minnet.
Texterna återskapar och återföder en värld som förintades och tvingades att dö, gång på gång. Först en utplånad Öst- och Centraleuropeisk judisk kultur och därefter ett utplånat sovjetiskt imperium. Mina 44,4 procent känns som en resväska utan botten, som en nyckel till ett övergivet hus.
