Satir med myller av liv

Claes Wahlin läser en hyllad turkisk författare

avClaes Wahlin

Foto: KALEMAGENCY
Ahmet Hamdi Tanpinar (1901–1962).

Svårigheten med att bedöma vilken resonans en turkisk roman har beror helt enkelt på bristen på översättningar. Orhan Pamuk har utsett Ahmet Hamdi Tanpinar till det moderna Turkiets mest betydande författare, ett omdöme som för en västerländsk läsare utan kunskaper i turkiska kräver ett slags rekonstruktion.

Ahmet Hamdi Tanpinar (1901–1962) var poet, romanförfattare och akademiker. Han växte upp under det ottomanska riket och under Atatürks modernisering av Turkiet under 1900-talets första decennier. 


Tanpinar var själv några år parlamentsledamot och bevittnade de olika omställningarna från enpartisystem till fler­partisystem efter Atatürks död 1938.

Det är denne envåldshärskares moderniseringsreformer som är bakgrunden till den komiska och uppsluppet nostalgiska romanen Institutet för tids­inställning av alla ur. Bland alla de reformer som Atatürk lät ­genomföra (sekularisering, fez-förbud, övergång till den gregorianska kalendern) hörde konstruerandet av en rad klocktorn runt om i landet. 


Av tradition hade turkarna inget behov av en västerländsk, hårt reglerad tid. Det räckte med ­böneutropen och solens rörelser. Atatürk ville öka effektiviteten på västerländskt vis, dela upp dagen mellan arbete och fritid och därmed göra verklighet av devisen tid är pengar.

Hayri Irdal, huvudpersonen och berättaren i romanen, är något av en man utan egenskaper. Makten över tillvaron är minimal, han är ett offer för omständigheter, ­både vad gäller anställningar och familjeliv. Han har inga pengar, är osams med sina släktingar och fördriver en stor del av sina dagar på kaféer. 


Halva boken handlar om denna tämligen misslyckade, men likväl förnöjsamma tillvaro. Det är ett myller av liv, diverse intriger, förlorade arv och till och med en begravning som hinner fram till gravsättningen innan liket visar sig fortfarande leva.

Hayri Irdal möter så av en slump Halit Ayarci, en mångsysslare av det slag som vi i dag skulle kalla en klippare utan någon som helst moral. Irdals tidigt grundade intresse för urverk kommer till sin rätt. Ayarci menar att alla klockor i landet lider av att inte vara synkroniserade. Tillsammans grundar de Institutet för tidsinställning av alla ur, ett företag som erbjuder sig att se till att varje medborgares klocka visar samma tid som alla andra.


Det är naturligtvis ett absurt projekt som omöjligt kan lyckas, eftersom det inte finns någon norm. Fröken Ur ­dyker upp först mot slutet och sätter företaget i konkurs. 

Vägen dit kantas av en pseudoverksamhet som driver med allt vad byråkrati heter. Satiren, som är skriven i Jonathan Swifts anda, skildras som genren föreskriver med det slags allvar hos berättaren som gör att det endast är läsaren som noterar det absurda.

Men det är inte bara en kritik av Atatürks västerländskt inspirerade modernisering som vi möter. Samtidigt skildras det ofta svårfångade lidandet hos så kallat vanligt folk i ett utvecklingssamhälle. Alla dessa namnlösa där Hayri Irdal bara är en av tusentals som tvingas förändra sina inrotade, traditionsrika och, om än fattiga, så trots allt harmoniska liv. ”På spaning efter den tid som flytt” vore alltså en passande alternativ titel på ­romanen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman

Turkiet

Litteratur