Smart men helt blodfattig köttprotest

Safran Foers texter hjälper knappast klimatet

Publicerad 2020-03-22

Jonatahan Safran Foer,  amerikansk författare.

Under 90-talet förlorade jag grundligt alla diskussioner med vegetarianer, veganer och djurrättsaktivister och blev övertygad om att det inte finns några hållbara argument för att äta djur (annat än att det är gott), men desto fler mycket goda skäl att avstå: lidandet i djurfabrikerna, resursslöseriet, avskogningen, antibiotikaresistensen, metangaserna och så vidare.

Ändå glufsade jag på i över tio års tid innan kunskapen omsattes i handling.

Det är det här glappet som står i centrum för den amerikanske författaren Jonathan Safran Foers nya bok Det är vi som är klimatet.

Hans historiska paradparallell är hur den polske motståndsmannen Jan Karski förtvivlat försöker övertyga amerikanska judiska ledare om det folkmord som pågår på östfronten. De tror honom, ifrågasätter inte hans uppgifter, men de agerar inte. De kan liksom inte TA IN det han berättar, det är för hemskt, för omfattande.


Nu är vi där igen. Mänskligheten står mitt i en klimatkatastrof. Vi vet detta, men gör för lite.

I det har Safran Foer fullkomligt rätt, men låt mig tvivla på att hans bok kommer att ändra på den saken.

Han har föga att säga om de kommersiella krafter som profiterar på business as usual och som gör allt de kan för att främja vår överkonsumtion

Inte bara för att han faktiskt tvivlar själv, utan för att själva boken också är lite av en besvikelse. Det känns extra trist eftersom jag till fullo sympatiserar med syftet att få oss att sluta äta djur.

Eller sluta och sluta. Safran Foer, som erkänner att han själv käkar kött i svaga stunder, nöjer sig med att pragmatiskt föreslå att vi skippar animalierna till frukost och lunch, sen är det fritt fram för middagssteken.


Det är naturligtvis utmärkt att en uppburen författare ställer sig i klimatkampens tjänst och använder sin plattform för att motverka köttätandet, men frågan är om han gjort bättre nytta om han uppmanat folk att engagera sig i valfri klimatorganisation (inte i stället för att skippa köttet, men också).

För, som han själv klarsynt skriver, det är inte alltid så att motivation leder till handling, handling kan också leda till motivation. Vi åker inte ut och tittar på stjärnor för att vi känner oss andliga, utan tvärtom.

På samma sätt tror jag att klimatprotester, ockupationer och sabotage föder det politiska medvetandet minst lika mycket som det är ett resultat av det.


Boken är en logisk fortsättning på Äta djur (Norstedts 2011) men i stället för att fixera sig vid djurens lidande är det nu köttets klimateffekter som står i centrum.

Inte heller denna gång ger oss Safran Foer några nya fakta eller argument. Även om forskarna är oense om ifall animalieproduktionen står för 10, 15 eller 51 procent (jodå, det är den makalösa siffra Safran Foer själv tror på) av de globala utsläppen vet vi ju redan att köttkonsumtion och därmed avskogning måste minska dramatiskt.

Det är dessutom en av få riktigt märkbara insatser som inte kräver några stora uppoffringar. På 60-talet åt vi svenskar kring 60 kilo kött om året, i dag kring 85. Inte led vi väl då?

Det är vi som är klimatet saknar dessutom de jordnära reportage som lyfte föregångaren. Det här är en mycket mer spretig skrivbordsprodukt, som trycker in reflektioner kring självmord, punktvisa faktalistor och personliga släkthistorier inom samma pärmar.


Ytterst bearbetar Safran Foer helt enkelt sin klimatångest genom att skriva det slags skickligt komponerade miniessäer som anglosaxiska (och en del svenska) redaktörer är måttlöst förtjusta i, där halvt glömda historiska anekdoter kopplas ihop med nutida fenomen.

Piloterna som, i sak helt meningslöst, patrullerade Mellanvästern under kriget får symbolisera mobilisering, världens första selfie från 1839 kopplas till dagens sociala medier-narcissism, som ersätter handling med gilla-markeringar.

Det är smarta texter, lätta att gilla, men svåra att älska, eftersom de framstår som så själlöst proffsiga. Ibland landar de i svårsmält sentimentalitet, ovärdig den författare som skrev den språkligt ekvilibristiska Allt är upplyst (Norstedts 2003): ”Om jag bara hade kunnat uppfatta planetens kris som ett rop från mitt sovande barn”.


Vad värre är: detta är en i grunden opolitisk bok av en i viss mening opolitisk, men välmenande, författare. Han inbillar sig att världen ska räddas av miljoner individuella konsumtionsval och därför, om inte förnekar, så tonar han ner behovet av statliga ingripanden (Ransonering! Köttfria skolor! Avverkningsförbud!).

Han har föga att säga om de kommersiella krafter som profiterar på business as usual och som gör allt de kan för att främja vår överkonsumtion. Och han osynliggör de miljoner människor världen över som sedan länge gått från kunskap till handling, medan Safran Foer med grämelse stirrar på sin skinksmörgås.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.