Vilse på klassresan
Ulrika Stahre läser Lena Ackebos nya roman
Publicerad 2017-05-20
Serieskaparen Lena Ackebo har i ett flertal album gisslat bland annat den lyckans charad som är upprätthållandet av en snygg fasad. Förra året debuterade hon som romanförfattare där hon i stället undersökte glappet mellan yta och djup, mellan hur en människa uppfattar sig och hur hon uppfattas.
Romanen Världens vackraste man var en snyggt upplagd korsklippt duett, där systrarna Mona och Barbro fick vartannat kapitel i den sorgliga men också roliga berättelsen om deras gemensamma semester på Mallorca.
Men bara Barbro skildrades i jag-form, och det är hon som också är ”jag” i uppföljaren Kära Barbro. Den nya romanen tar vid exakt där den förra slutade. Mona stannar på Mallis med den stora kärleken, Barbro åker ensam hem till familjen, maken Gustaf och sonen Jonas, ”Sladdis”, den enda av de fyra barnen som fortfarande bor hemma.
Träffsäker dialog och en lite sorglustig stämning lägger sig intill den nya romanens blues. Livet lunkar, utan val och utan att något riktigt fäster. Om och om igen samma händelser: promenader, kalas, gräl, vin, mat. Noggrant noterade dyra presenter. En åldrad mor som gör livet surt för alla.
Redan i Världens vackraste man väckte Barbro sympati, så ängslig och vilsen mitt i sin rättrådighet. Hon tillbringar hela semesterveckan febrig till sängs och det är en passivitet som står sig även i Kära Barbro. Lena Ackebo porträtterar en klassresenär som efter att ha gift upp sig till ett liv som hemmafru tappert försöker navigera i det sällskapsliv som bara består av makens, läkarens, vänner och släkt.
Decennier av anpassning och förväntad tacksamhet sätter sig i själen och i slutet av romanen, som tecknar en mer konventionell livshistoria från ungdomstid till familjeliv, möter läsaren också den Barbro som hade kunnat bli någon annan. Innan konventionen vävde en tjock puppa.
