Gedigna omläsningar

Alice Kassius Eggers om ungdomslitteraturen och den urbana stadsbyggnaden

Publicerad 2017-07-30

Lydia Wistisen.

Att läsa Lydia Wistisens avhandling Gångtunneln – urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010 är lika mycket en snabbkurs i svensk stadsplaneringshistoria som en inblick i ungdomspolitikens irrvägar. Wistisen undersöker staden som motiv, men som undertiteln antyder är det inte som stillastående kuliss, utan som plattform för erfarenheter. Wistisen använder det så bespottade (och missuppfattade) intersektionella perspektivet som metod för att tydligt redovisa hur erfarenheter i staden skiljer sig åt beroende på subjekt.

Ett exempel är hur en traditionell berättelse om ABC-staden, förorterna som byggdes utifrån en tanke om att samla Arbete Bostad Centrum på samma plats, går ut på att kvinnors behov plötsligt räknades i stadsbygget. Wistisen visar att genom ungdomslitteraturen går det att hitta en bortglömd baksida av den berättelsen – för kvinnor utan barn var ABC-staden snarare ogästvänlig och meningslös. I Inger Brattströms Le lite grann från 1968 drömmer huvudpersonen Anette om att bli med barn, att äntligen bli någon som syns. I jämförelse med standardbilden av tonårsgraviditeten som katastrofmotiv blir Anettes tankar en tydlig spegling av förortens inbyggda prioriteringar.


En annan glädjande nyhet i Wistisens arbete är omläsningarna av 60-70-talets så kallade ”jeansprosa”. När man läser debatt från den tiden (då ungdomslitteratur fortfarande debatterades i offentligheten) är det lätt att tro att allt var plakatpolitiska pamfletter alternativt instruktionsböcker för kondompåträdning. Wistisen vänder sig mot den typen av stagnerade sanningar som ofta upprepas när någon ska säga något svepande om 68-generationens ungdomsböcker.

Till exempel tänker Kjelle i Kerstin Thorvalls bok Vart ska du gå? Vet inte på politiska frågor – som vad som skiljer statligt sanktionerade droger från olagliga och huruvida Olof Palme någonsin åkt tunnelbana en fredagsnatt.

Tidigare har det avfärdats som tidens politiska tendens, att Thorvall placerar sitt eget politiska intresse i Kjelles mun. I Wistisens läsning är det i stället tydligt att begäret efter svar på politiska frågor går helt i linje med huvudpersonens karaktär. Är det inte mer ideologiskt färgat att påstå att ungdomar inte tänker på världens beskaffenhet utan bara är intresserade av sex, öl och kläder?

Kapitlen som behandlar litteraturen från senare årtionden, den min generation växte upp med, känns mer svepande och skildrar framförallt hur förorten förändras. Från att ha varit en ödslig plats där mellanölsburkarna rullar mellan husen som ökenbuskar i västernfilmer, beskrivs nu parabol­antenner och grönsaksförsäljning på torgen som symboler för kulturell bredd.


Under 90-talet delades ungdomsskildringarna upp i ”skinheads och invandrare”, båda grupperna generellt representerade av unga män på glid. Senare har Wistisen visserligen exempel på hur rave, graffiti och politisk aktivism skildras, men förhållandevis ensidiga sådana jämfört med tidigare avhandlade motiv som varuhus och motorfordon. Här hade jag kanske önskat mig en utveckling av andra erfarenheter, andra kroppar i det komplexa millennieskiftets varierande rum.

Men arbetet är förstås inte slut här, och den som vill djupdyka i tillgänglighetsperspektiv på gatuflanerande eller HBTQ-erövringar av stadsrummet har nu en gedigen grund att stå på.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.