Varumärket i Vita huset
Göran Greider om Naomi Kleins attack mot Trump och nyliberalism: Här skymtar äntligen en ny horisontlinje för vänstern
Uppdaterad 2017-10-30 | Publicerad 2017-10-28
Det är egentligen när hon simmar ner mot korallreven i Stora barriärrevet och ser de dödligt blekta havsvarelserna som Naomi Klein stirrar rakt in i Donald Trumps värld. Där är den: Slutstationen för en nyliberal värld. Och den innebär döden för det liv vi känner på jorden. Kilometer efter kilometer av biologisk kyrkogård. Havets döende barnkammare.
Nej, hon säger inte att det är Trump hon ser därnere. Men det är numera Kleins stora och helt riktiga tes: Den som verkligen erkänner klimatproblemen inser att nyliberalismen är ett omöjligt projekt.
Nej är inte nog: så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld heter hennes nya bok. Den är snabbt skriven, om än med en sedvanlig stab av medarbetare, i direkt anslutning till den chock som Trumps valseger innebar. Men var den där valsegern en novembernatt för snart ett år sedan verkligen en chock?
Styrkan i Kleins analys är att hon ser det självklara som planetens samlade marknadsliberala kommentariat vägrar erkänna: att ”Trump är den logiska kulmen på det nuvarande nyliberala systemet”.
Och så fort den raden i min anmälan blir synlig på sociala medier vet jag att marknadsprofeternas upprörda invändningar kommer: Men för fan, Trump vill ju stänga gränser, han säger sig vara emot frihandel och är därför ingen nyliberal alls!
Klein argumenterar lysande mot detta längs två olika linjer. Hon plockar upp sin analys av varumärkeskapitalismen från No logo och konstaterar att Trump är en solklar representant för denna en gång nya form av kapitalism.
Trumps företag producerar nästan ingenting. Vad han i huvudsak gör är att hyra ut sitt namn som hamnar på hotell, byggnader, slipsar. Hela sitt liv har han odlat varumärket Trump, i allt från tv-såpor till presidentvalskampanjer. Vita huset och presidentskapet i världens mäktigaste stat är det ultimata brandingverktyget: ”The Trump show sänds nu live från Ovala rummet.”
Kleins andra argumentationslinje är helt enkelt denna: Vita huset har nu slutligen ockuperats av bolagsmakt. Ministrarna är en miljardärsklubb. Trump ljög sina väljare rakt upp i ansiktet när han talade om att rädda amerikanska jobb (han outsourcar Trump-företagens jobb).
Med Trump som president bevittnar vi därför kulmen på en trettio år lång marknadsliberal historia i stället för, som ledsna marknadsliberaler fruktar, slutet på den. Vad denne man skickar ut för dagsåsikter på Twitter betyder mindre: Den politiska showen är en varumärkesshow. Och bakom kulisserna har de stora bolagen, inte minst fossilbranschen och storbankerna, tagit sig till maktens hjärta.
En svaghet i Kleins analys är att hon inte riktigt lyckas förklara hur denne figur lyckades dupera ett så pass stort antal arbetarväljare. Hon lodar inte nog djupt den enorma besvikelse som miljoner medel- och arbetarklassamerikaner känt inför ett demokratiskt parti som gjort det mesta för att driva ut löntagarfrågor ur politiken (det gör Thomas Frank desto bättre i sin Listen, liberal!).
Den bristen märks också när hon skriver om den Bernie Sanders som hon öppet höll på under primärvalen; hon tror att Sanders inte nådde ända fram därför att han inte nog betonade rasfrågorna. Visst, något ligger det i det. Men jag tror att det i grunden var tvärtom: Sanders nådde så många därför att han lanserade ett generellt välfärdsprogram som bär på ett löfte om att sluta dela upp det amerikanska folket i raser.
Ändå är det inte analysen av den nya regimen i Vita huset som är intressantast i Kleins nya bok. Det är något annat: hennes plädering för vår tids behov av utopier, och till och med det ”utopiska drömmeriet”. Vi måste säga nej, till nedskärningar, till rasism, till Trump, till miljöförstörelse – men det räcker inte. Ett stort Ja måste slå ut som en lövkrona över Nej:ets kraftiga stam.
Därmed tar hon ett stort steg ut ur det postpolitiska och postmoderna tänkande – ja, allt djävulskap som har med ”post” att göra – som reducerar politisk kamp till akuta dagsfrågor, smal moralism eller enbart strid för de minoriteter som Makten skilt åt och hetsat mot varandra.
Jag tror att det är det viktigaste med Naomi Kleins nya bok: Här skymtar äntligen en horisontlinje i vänsterns tankevärld. Den är röd, den är grön, den är regnbågsfärgad. Men det är en horisontlinje och alla, vilken kamp man än för, som lyfter blicken kan se det gemensamma i den.
