Tomtefar tvivlar över tillståndet i världen
Publicerad 2014-12-22
En hänförande fritänkare som gärna ser en blodig jul
Tomten i Ebbe Schöns nya bokberättelse Gårdstomtens långa minne (Carlssons) har vakat över gården Ryk i Ranrike i över tusen år. Nu är det begynnelsen av 2000-talet och gårdsplatsen i Bohuslän, som länge låg under norska händer, är en del av det rike vi känner som Sverige. Tomten har sett det mesta och lite till, och en sak avskyr han mer än allt: golfbanor.
Det är inte svårt för en läsare att känna ett visst släktskap med denne uråldrige golfbanehatare, ”den ensammaste bland de ensamma”, som han själv beskriver sig.
Han blev odödlig en gång under en seglats mot Island, när sötvattnet tog slut och yrseln och dimmorna tog dem – då lockades han över.
Nu väntar han trött och gammal på nästa gång han ska få möta nornorna, som ju svarar för den högsta ledningen, till och med över gudarna. Nornan är hans enda riktiga förtroliga, förutom farmodern, den stora berätterskan från 1000-talet, som han fortfarande står i ett slags förbindelse med, ja, kanske på ett vis är.
Han är en lurig en, tomten, han har meningar om det mesta, feminist är han nog, men i den frågan som i de flesta, lite på tvärs, lite eljest, oortodox. Han är hedning, absolut, men han ser trots allt ljust på delar av kristendomen. I riktigt svåra stunder tar han alla makter till hjälp, Jesus och Maria, Tor och Freja i en enda röra. Han borde få tjänst ute i förorterna.
Det han har svårast för med de rådande storreligionerna är tvärsäkerheten, att gott och ont är så tvärt avskilt. I hans tro finns de parallellt, till och med inom gudarna, och gudarna är flera, de är kvinnor och män, och de kunde till och med trätas sinsemellan. Det gillade han.
Han är väl vad man i tiderna före vår menade var utmärkande för en intellektuell; en tvivlare.
De svartvita fabler om en god och en ond sida som kablas ut från allehanda utrikes placerade korrespondenter i till exempel Sveriges Radios sändningar garvar tomten gott åt.
I ett yrkesliv har Ebbe Schön som forskare och chef för folkminnesarkivet vid Nordiska museet försökt få syn på tomten och de långt mindre ensamma, skogsrået, sjörået, näcken, med människans blick. Nu gör han tvärtom, tomten får se på oss med sin.
Det blir förutom spännande och lärorikt också ofta dråpligt, de är djupa humorister, både Schön och hans tomte. Språkbilderna är inte sällan hämtade från långt tillbaka. Om den krigiske hövdingen Torleif, med en våldsläggning som inte står president Obamas efter, heter det: ”han var röd som en glödhög i ansiktet”. Det är från denne Torleif som Nornan räddar tomten till ett liv som osynlig gårdsvaktare.
Och därifrån blickar han ut, över kungliga släktfejder och pestepidemier, häxprocesser, atombomber och korståg och kring det mesta ger han nya, ibland hisnande nya, vinklar.
Urbaniteten hyser tomten, kanske något förvånande, inte något agg emot, tvärtom, han menar att den är fullt OK och ett ganska bra sätt att använda mark, trots allt.
Jul har man firat så länge han kan minnas, och självklart långt innan den flinande jultomten, ”köpmännens medhjälpare”, tog över och slätade ut. Julen fick gärna vara blodig, man skvätte omkring sig, och så ska man dricka massor med öl, både män och kvinnor ska hiva i sig, och strosa omkring vingliga och oredliga, då får man kontakt med Gud!!
Vad ska han då minnas, denne fritänkartomte, den dag han lämnar över? Ett av de svåraste ögonblicken berättar han, var när bonden på Ryk en dag efter kriget sa att hästarna han så ofta sökt tröst hos, strukit över manken och smugit åt lite extra havre, skulle bort och ersättas av en traktor. När han kom ut i stallet hade slaktarn från Öhed redan varit där, ”de låg stilla och stela på stallgolvet med brusten blick”.
”Ibland känner jag en stor, obegriplig tomhet inom mig”, klagar tomten framåt sekelskiftet. Den tomheten som vi alla känner, av och till, och som Schön med sin text inte ger några klyftiga svar, tack och lov, men till vilken han ställer de klurigaste frågor.
Knäpp av radion och läs.
