Sköna snubbar knarkar och tar plats

Mattias Svensson får en snedtripp av Walter Benjamins haschrus

avMattias Svensson

Tyske tänkaren Walter Benjamin experimenterade med hasch.

Att haschbrukare blir sega i huvudet är en vanlig uppfattning, och den saknar inte fog. Men det finns vackrare sätt att formulera det. Walter Benjamin, en tyskjudisk 1900-talsintellektuell kopplad till den så kallade Frankfurtskolan, menade att haschätarens anspråk på tid och rum är kungliga: ”För den som tagit hasch är Versailles inte för stort, och evigheten varar inte för länge.”

Om hasch är också varaktig, likt en kaka som växer i munnen för varje tugga. Det har med tiden och rummet att göra. Detta postumt utgivna hopkok av anteckningar och protokoll från några kontrollerade rus vill inte vidare, utan stannar tvärtom hela tiden.

Varje detalj i nuet blir oändligt fascinerande och ska lyftas och granskas, varje förflugen tanke följas och jagas in i vindlande irrgångar. Benjamin och hans sällskap förklarar och utvecklar egna insikter de finner oändligt klarsynta.


I verkligheten är det här man stänger av och lyssnar med ett halvt öra.

Det gör de själva också, enligt protokollen. ”Jag kunde inte riktigt uppfatta vad E. sade, eftersom min uppmärksamhet på hans ord omedelbart omvandlades till en förnimmelse av färgglatt, metalliskt glitter som smälte samman till ett mönster” är förvisso en så poetiskt utsmyckad formulering av meningen ”Jag orkade inte lyssna på vad han sade” att man må vara ursäktad.

Men nu handlar det ju om upphöjda intellektuella från en annan tid som nedtecknat insikter som sedan tryckts i en vacker bok med avsikten att förmedla något värdefullt.

Förmår man stanna i nuet och njuta stundtals mycket välformulerad (och översatt) prosa kring små detaljer i tillvaron kan boken säkert vara en upplevelse. Benjamin har en träffande liknelse mellan drogruset och förälskelsen i att vi i båda fallen översköljs med en kaskad av sinnesintryck. 

I Zoe Cormiers populärvetenskapliga genomgång Sex, droger och rock’n’roll från häromåret visar hon att drogerna snarare än att stänga av oss från världen gör vår hjärna mottaglig för fler sinnesintryck, så många att vi så att säga överväldigas av nuet.


För mig blir dock läsningen en snedtripp. I långa stycken är det som att läsa en transkribering av gymnasieårens fyllesnack. 

De insikter som lyfts som djupsinniga är när de hamnat på pränt ofta plågsamt banala och enfaldiga – stundtals faktiskt nästan lika tröga som svenska politikers debatt om droger, som även den snöat in på löjeväckande detaljer kring om ungdomar knarkar mer i Danderyd eftersom alla ändå är överens om att alla förbud fungerar bra och ska vara kvar.

När Benjamin ger sig på att förklara för en kvinna vad hon egentligen upplever blir det parodiskt uppenbart att det här är sköna snubbar som gärna tar plats utan att nödvändigtvis ha något att fylla den med: ”Det var när hon själv tagit morfin och jag, som inte hade någon kunskap alls om drogens effekt bortsett från böcker jag läst, träffsäkert och ingående kunde beskriva hennes tillstånd baserat på – som jag själv hävdade – hennes intonation.”


Visst förmedlar boken i denna manliga förklaringsiver en insikt om sitt ämne. 

Det vi älskar med droger är nog när allt kommer omkring inte att de ökar vår sinnlighet och känsla för nuet, så mycket som att de tenderar att stryka vår mest grandiosa självöverskattning medhårs.

ARTIKELN HANDLAR OM

Narkotika

Essäer