Stenkastning
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-17
Martin Aagård läser pojkmannen Keith Richards underhållande uppgörelse med Rolling Stones
Pojkmännen har det svårt just nu.
De kritiseras av antifeminister för att vara en biprodukt av jämställdheten och av feminister för att vara patriarkatets sista utpost. Så alla ni som känner en man som inte vill växa upp, får härmed årets julklappstips: Keith Richards självbiografi Livet.
Keith Richards kan nämligen vara alla singelbloggande småbarnsmammors värsta mardröm. Ett barn i en vuxen mans heroinknotiga kropp som aldrig behövt ta ansvar för någonting alls och som inte bara älskar det – han har blivit en legend tack vare det.
Keith richards tonårsliv i den sönderbombade arbetarstadsdelen Dartford utanför London övergår sömlöst i en global rockkarriär. När hans mamma Doris försvinner ur bilden dyker en oändlig rad av flickvänner, ”pundarpinglor”, advokater, läkare, livvakter, kriminella, medmusiker och groupies upp och fortsätter att tvätta hans kläder och torka honom där bak när så krävs.
Just groupies erbjöd sällan sex, förkla rar Keith. De var snarare en sorts sjuk sköterskor som hjälpte honom att bada, tända av och tvätta lite. Han skaffar sig en läkare i Paris som kan intyga att han är drogfri och har en annan läkare i tur nébussen med väskan full med droger.
Och ju längre man läser desto mer fas cineras man av hur den före detta pojk scouten Richards som inte ens vill vara känd, blivit föremål för så mycket omsor ger. För han utmålar sig sannerligen inte som någon alfahanne.
Han är till och med för slö för att stöta på kvinnor. Inte ens när Ronnie Bennett (senare Ronnie Spector) förälskat sig i honom eller när den beryktade kärlekssagan med Anita Pallenberg inleds i en Bentley på vansinnesfärd mot Marocko, orkar han röra ett finger. Enligt honom själv har han aldrig raggat upp en tjej i hela sitt liv.
Han köper inte ens sina egna kläder (vilket så klart drev ärkemodset Charlie Watts till vansinne) utan snor sina flickvänners eller plockar upp de trasor publiken slängt upp på scenen.
1968 kom Keith dessutom på att om man tar bort en sträng på gitarren och stämmer de återstående i ett färdigt ackord så blir det mycket lättare att spela. Vilket han har gjort sedan dess.
Keith Richards är onekligen en oambitiös man. Men 1962 öppnades av en slump ett litet Keith Richardsformat hål i rockhistorien och där lyckades han smita in med några Howlin Wolfriff i bagaget.
Den Keith som pratar i Livet är oerhört påläst, välformulerad och underhållande. Det kan vara spökskrivaren James Fox förtjänst, men ”Keef ” bedyrar att han inte glömt någonting. Utom vissa dygn här och där, ibland upp till någon vecka. Och det kommer att glädja världens samlade rockfarbröder som i 50 år väntat på facit till en mängd rock
historiska myter – vad gjorde Marianne Faithful i pälsen när hon greps? Och som framför allt väntat på Keiths slutgiltiga domar över Rolling Stones:
När han får en roll i berättelsen så är det när hustrun Bianca ”stjäl” honom från Keith. Men bakom alla syrliga kommentarer anar man en djup sorg över ett brustet musikaliskt äktenskap. Kanske ser han sin egen roll i separationen, för trots att Keith klandrar Jaggers enorma uppblåsthet och kvinnoaffärer lyckas han inte dölja vilket tålamod Jagger hade under Keiths mångåriga kärleksrelation med heroinet. Under det decennium av bilolyckor, eldsvådor, slagsmål och polisingripanden som Keith tillbringar i sällskap med Anita Pallenberg och sin son, finns Jagger där och städar upp. Och trots att Keith inte tummar på sin image som den store piraten, bubblar hans bedrövelse under ytan.
Men i slutändan är hans enda lojalitet till musiken, Rolling Stones och ”bluesen”. Och har man minsta intresse för låtskrivande, så kan Keiths envetna dissekerande av hur man gör en låt fungera som en bisarr lärobok. Under hans vältaliga inflytande glömmer man till och med bort vilket uselt band Rolling Stones kan vara. När de var som högast, när livet gick som snabbast, när Mick Jagger glömde bort att andas mellan textraderna och Ron och Keith hade små bås med kokain bakom förstärkarna som användes enligt regeln ”en lina per låt” – då var Rolling Stones ett av de sämsta banden någonsin. Bevismaterialet finns numera tillgängligt på det rockhistoriska Wikileaks som kallas Youtube. Kolla gärna in liveklippet på Street fighting man från 1973.
Men man förlåter det, liksom man förlåter Keiths reggaeperiod eller att han tycker den gitarrpedal han köper 1978 innehåller ett nytt ”sound”.
Och kanske är det pojkmannens främsta talang – att ständigt bli förlåten.
Fattas annat. Keith Richards har ju på sätt och vis befriat 1900talsmannen. Han är de gitarr- eller dataspelande dagdrömmarnas skyddshelgon. Slackern som fick kungariket och något tusental prinsessor utan att ens be om det.
Rocken hade nog sett likadan ut utan Keith Richards, men pojkmannen hade haft mycket mindre att drömma om.
