Förtrollande figurer

avKristofer Folkhammar

Kristofer Folkhammar om Per Johanssons uppslukande väg mot sammanbrott och litteratur

Foto: ELLINOR ERIKSSON
fenomenal – helt enkelt Per Johansson (född 1972) skriver in sig själv i nya romanen ”Kungsträdgårdens svarta hål”. Kristofer Folkhammar blir uppslukad av det egensinniga författarskapet.

”Jag skapar figurer eller kroppar, för att se om de sitter ihop med varandra på ett annat sätt än vad jag trodde.”

Så lätt och precist formulerar Per Johansson en ingång till sitt författarskap i nya boken Kungsträdgårdens svarta hål. En litterär produktion som i och med denna fjärde roman framstår som alltmer konsekvent och egensinnig.

Johanssons böcker får mig alltid att vilja gräva djupt i den litteraturkritiska floskelsäcken och damma av uttrycket ”skenbar enkelhet”. För enkelheten är verkligen något som skenar, stegrar och flyger i hans böcker.

Tempot är alltid lojt. Prosan avskalad. Perspektivet vardagligt. Skenandet sker i hur Johansson sysselsätter sig med att uppmärksamma textens stora dilemma och möjlighet: Den kan påstå vad som helst. Ingenting i texten är pålitligt. Men allt kan också hänga ihop. Litteraturen gör verklighet. Och är därmed samtidigt ett svart hål som kan sluka allt.

Detta blir i Johanssons tappning både deprimerande och förtrollande att läsa. Gåtfullt. Som ett svårtolkat leende mellan galenskap och en fascination inför litteraturens frambesvärjande kraft. Lite som om magiska realisten Jorge Luis Borges hade ägnat sig åt självbiografisk diskbänksrealism.

Sparsmakat framskrivna kroppar rör sig i lika enkelt tecknade rum. Alltid genomlysta av ångest och klasstillhörighet. Ofta är det samma sak.

Den amfetaminstökiga kirurgen Rolf njuter av att röra sig slängigt i den strikta banklokalen, där han ska möta sin vän, den hårt hållne finanssonen Paul.

Arvtagaren Paul borde trona som en heroisk John F Kennedy, men påminner mer om en ängsligt sörjande Jacqueline. Det är som om hans tunga, svettiga kropp ständigt snubblar under hans dominanta far. Som att han rent motoriskt inte kopplat vad gamla pengar borde ha gjort med honom. Hans hårdföra släktingar vet bättre: ”Det finns liksom inte en enda kroppsdel i dem som tvekar”.

Och så författaren själv, med splittrad klasstillhörighet mellan hemtjänstvikariat och förlagsmiddag. Per Johansson grejar i sitt kalla, rökiga torp. En märkligt temperamentslös man, som även när han uttrycker till synes starka affekter – kärlek till flickvännen, hat mot författare, erfarenheter från psykakuten, oro över pengar – framstår som totalt oneurotisk. Han är allt igenom pragmatisk i sitt både strävsamma och väldigt krassa förhållningssätt till världen. Han skriver på romanen vi läser. Kryper själv in i fiktionen genom en vänskap med ovan nämnda kirurg.

Johanssons romaner är vida rymder fyllda av separata omloppsbanor, som möts och kopplas samman. Det är detta kopplande som gör det ganska hopplöst att försöka sammanfatta böckerna, åtminstone om man samtidigt vill framhålla det enkla och lätta med dem.

Metoden kan beskrivas som ett bejakande av en paranoid logik, där orsaksbundna samband – exempelvis kopplingarna mellan finanselitens profitintressen, vapenindustrin och mördande krig – stannar av i tydliga slutsatser. Det som i stället får liv, utrymme och växer till nya berättelser är det som inte kan avslutas, det som bara hänger samman genom lösare, lite stirriga associationer. Typ Erik XIV:s kålodlingar i Kungsträdgården och författarens möjligheter att få ett stipendium från hovet. 

I sin egendomligt passiva och milt absurda ton tycker jag att Johansson är fenomenal på att gestalta en specifik uppgivenhet i ett senkapitalistiskt samhälle. Det psykiska sammanbrottet är nära. Marknadskrafterna det som formar förutsättningar, begär och identiteter.

Jag får en association – kanske inspirerad av Johanssons flyhänta kopplingsförmåga – till Kristian Lundbergs betydligt mörkare och patosfyllda romaner Yarden och Och allt ska vara kärlek, där den psykiskt sjuka moderns paranoia förverkligas till sanning i den kompakta övervakningen på den slavlika arbetsplatsen.

Om kapitalismen är schizofren, är övervakningen av arbetaren, eller konsumenten, dess paranoida symptom. 

Det svala lynnet, enkelheten och meta-perspektivet får Johanssons text att segla över sina svarta hål. Det större omfånget hos denna hans tjockaste roman hittills gör också att boken höjer sig ännu mer över sina formella laborationer än tidigare: Det är verkligt uppslukande att följa Pauls sökande väg mot sammanbrottet, liksom det är att följa författarens väg mot själva berättelsen – det får emellanåt draget av en -poetik, en lära om den egna estetiken.   

”Man får ju försöka hålla sig till sanningen”, står det på ett ställe. Jag är väldigt glad över att Johansson blåljuger på den punkten.

ARTIKELN HANDLAR OM