Bitterljuv färgfest

Staffan Bengtsson om Gerd Miller – en okänd svensk klassiker som går under klubban

Publicerad 2017-06-11

Detta är illustrationskonst från en tid då snyggt var snyggt och inte ”snyggt” som nuförtiden. 

Det handlar om en bildvärld fri från problematiserande ironier och übersmarta verfremdungeffekter. Das Bild an sich. Det du ser är vad du får.

Gerd Miller dog 1988. Under närmare fyra decennier regerade hon illustrationskonsten i svenska veckotidningar med kulturella förtecken. Damernas Värld och Veckorevyn på 50- och 60-talen som då hade skribenter med pålitliga namn som Kerstin Thorvall, Ria Wägner och Per Wahlöö

Driven och stilsäker som amerikanen Norman Rockwell fångade Miller med sina illustrationer till de påkostade novellsidorna efterkrigstidens män och kvinnor på väg in i modernitet och relationsbekymmer.

Just nu figurerar Gerd Millers namn lite här och var i medierna eftersom hennes unika produktion går under klubban på ett mindre auktionshus utanför Enköping. Bålsta auktionshall har fått en anonym säljares förtroende att på nätet auktionera ut så där en fem- eller sexhundrade verk av illustratören som fortfarande få känner namnet på. Auktionsfirman ställer under auktionsperioden ut mindre doser på Erlands cocktailbar i Stockholm.

Gerd Millers skickliga illustrationer innehåller alla de parametrar som popkonstnärerna plockade upp i slutet på 1950-talet: mode, medier, konsumtion, serier, film etc. Eftersom de oftast även är så tekniskt virtuost utförda förför de ögat i dag med samma nostalgiska sug som en Roy Lichtenstein eller Ola Billgren, som ju hade en ordentlig crush på fotorealistisk popkonst. 

När Gerd Miller ”lånar” Audrey Hepburns berömda ansikte gör hon det med samma kärlek som Andy Warhol när han tar sig an Elizabeth Taylor och Marilyn Monroe men förstås utan hans distanserande förtingligande. 

Miller tyckte helt enkelt att Hepburn var vacker och hade förebildlig stil.

När jag bläddrar igenom de väldiga högarna av bländande Milleroriginal i auktionshallens lager är det som att få en snabbspolning genom det mytologiska 1960-talets garderob av estetiska ideal och drömmerier; en svindlande häftig ström av bildrutor ur såpor före såpaindustrins genombrott i televisionen.

Miller arrangerade först sina målningar med levande modeller i riktiga miljöer, gärna uppbyggda hemma på vindsvåningen i huset utanför Trosa, och hennes minutiösa noggrannhet med dessa tablåbyggen tror jag kan vara en del av förklaringen till att hennes bilder stack ut som de gjorde och att de överlevt som de gjort. 

Det vimlar av fräcka frisyrer, solglasögon, telefoner, sportbilar, drinkar, snitsiga kostymer och cocktailklänningar - allt det som vi brukar förknippa med dåtidens schablonartade framtidsoptimism.

Gerd Miller, The magnificent Morgans, för Vecko-Revyn nr 2/1961, gouache på papp.

Och så mitt i masskonsumtionens glitter och aldrig sinande ström av beautiful people: sorgsna hjärtan och tårade ögon, kärleksbekymmer och ensamhet. Med karlarna i kulisserna och kvinnorna i strålkastarljuset. En tydlig markering av könsrollerna och en realism mitt i Hollywoodköret som jag inbillar mig åtskilliga kvinnor i läsekretsen måste ha känt igen och hämtat näring ur. Det faktum att Millers man, en stilig amerikansk pilot som hon träffade när hon arbetade som sjuksyrra (!), med åren blev hennes assistent gör väl inte bilden mindre framsynt? 

Ingen som bläddrat i svenska vecko-tidningar från 1950-talet och framåt kan ha undgått Millers illustrationer; populärpressens kommunikationsapparat funkade långt in i vår tid som en effektiv stilbildare och bilder signerade den produktiva och välbetalda Gerd Miller hade ett alldeles särskilt genomslag.

Att detta konstnärskap nu går under klubban lite grand i auktionsvärldens periferi är inte mycket att säga om. Säljaren lär ha köpt upp det efterlämnade arvet (som Gerd Miller själv arkiverat i sitt hem) en tid efter hennes bortgång. Nu har han valt att sälja den unika samlingen vidare på ett sätt som gör bilderna åtkomliga för vem som helst.

Ett par gånger tidigare har Millers produktion uppmärksammats. På tidigt 1990-tal visade Kulturhuset i Stockholm en mindre utställning och samtidigt gav konstkännaren Lena Johannesson, som tidigare pionjärforskat i serieteckningarnas värld, ut en liten bok om Millers fantastiska år i svensk och internationell populärpress.

Själv hade jag gärna fyllt konsthallarna Artipelag och Liljevalchs med rubb och stubb, utan gallring, och givit inte minst en yngre publik tillfälle att dyka ned och frossa i de bitterljuva färgkaskaderna.

Nu gör jag som många andra i stället: lägger mina bud och hoppas för egen skull att komma billigt undan samtidigt som jag vill se riktigt saftiga klubbslag för att till sist få den bortglömda stjärnans aura att lysa som den är mäktig.

Staffan Bengtsson

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln