Manlig smärta
Linda Fagerström om traumakonst som inte lyfter över det personliga
Publicerad 2019-01-27
Subtil är det sista någon kan anklaga Peter Johansson för att vara. Det där med undertext har aldrig varit hans grej, tvärtom. Med överdrivandets absurda metod har han effektfullt förvandlat dalahästar till charkprodukter och låtit skådisar spela stupfulla, spyende skinheads.
Positionen som konstvärldens förstehäcklare av nationalismens ljusskygga dimensioner har han nu släppt till förmån för en annan dyster miljö; det egna inre mörkret. Redan 2016 lät han barndomsminnena av sexuella övergrepp ta konstnärlig gestalt i utställningen El Hombre Elastico. Min vän korven på Borås konstmuseum. Hågkomsterna bearbetas nu vidare med dubbelutställningen Barnatro i Malmö.
Slutna, blanklackerade byggen hotar spränga lokalerna inifrån på Galleri 21 i Malmö. De svällande volymerna tvingar besökaren att pressa sig fram sidledes längs väggen. Som gestaltning av ”elefanten i rummet” är de i det närmaste övertydliga; hermetiskt täta kring sitt såriga innehåll, traumat.
En fläktrökande morsa på känslomässig speed, blodig korvtillverkning och ett pojkrum invaderat av påtagliga påminnelser om ofrivilliga penetrationer är installationens urscener. Den som vill se dem måste kika genom titthål i de blodröda panelerna och förvandlas på fläcken både till vittne och voyeur.
Alltsammans har dessutom fått en överdos freudianskt fogskum, som för att täcka gliporna i fasaden och hindra allt bortträngt att läcka ut.
Den introverta, ångestdrypande stämningen på Galleri 21 har sitt utåtagerande alter ego på Galleri Leger. Inga gester är för yviga här, när megaförstoringar från familjealbumet fläker ut idyllens fula baksida i löddrande anklagelser.
Ansikten i övernaturlig skala, urklippta från porträttfoton, är hänsynslöst slängda i en trave på golvet, utrensade. Falukorvsändar blir till anus som blir till snurrande vindhjul ovanför en kletigt röd, fallisk kaktussamling. Ihop med och ett inburat isbjörnsskinn får alltihop en komplett finish av surrealistutställning à la 1927.
Faktum är, att känslan av modernism är stark på flera sätt. Sin gränsöverskridande postmodernistiska rutin till trots, tangerar Peter Johansson den välbekanta metod som vi känner från historiens många självutnämnda konstnärsgenier: att i passionerad ångest pressa målarduken mot sitt blödande hjärta för att åstadkomma det avtryck som per automatik blir Stor Konst. Det var gångbart för Edvard Munch och Vincent van Gogh, men känns passé nu.
För att nå den mångsidighet och komplexitet ett konstverk behöver för att överleva det första, omedelbara intrycket, krävs fler dimensioner och tolkningsmöjligheter än en enda. Inte konstigt då, att definitiva påståenden som ”utställningen skildrar upplevelser från min barndom” är ovanliga, eftersom det riskerar att låsa betraktaren. Ändå är det just så Peter Johansson skriver i utställningstexten.
Den förhoppning om allmängiltighet som nämns, fungerar dåligt på mig.
Inte går det bättre när konstnären beskriver beslutet att använda konsten som bearbetning av barndomshändelserna, i stället för terapi.
Men går det att avfärda någon annans val av debriefing-metod? Kanske inte som medmänniska. Men i min roll som konstkritiker blir jag tvungen att se Barnatro som konst och värdera den så, och ur det perspektivet lyfter den inte över den personhistoriska nivån. För såvida inte utställningstextens innehåll också betraktas som konst, förstås. Ett slags skriftlig performance, till 100 procent fiktion. En sådan metanivå finns emellertid ingen anledning att misstänka här.
I stället grubblar jag över det möjligas gränser när det gäller konst. Vore Barnatro möjlig med en kvinnlig upphovsperson? I så fall; hur benägna vore vi då att lyfta hennes konstterapi till det allmängiltigas nivå? Är det i själva verket inte så, att det finns en lång och etablerad tradition där etiketten ”privat och kladdigt” klistrats på de personliga trauman kvinnliga konstnärer berört, medan ”fantastiskt, modigt, allmängiltigt” alltid gällt för manliga diton?
Visst har vi skolats i att sympatisera med mäns erfarenheter och rutinmässigt leva oss in i deras känsloliv, tycka synd om dem, se dem som offer för omständigheterna. Jag är hjärtligt trött på det.
Men kom igen, Peter Johansson, eller vilken annan manlig konstnär som helst, låt det verkligt självutlämnande temat komma upp: det egna föräldraskapets kärleksstormar, komplexitet, våndor och pappa-maskulinitetens självprövningar. När det är kärnan i en dubbelmegashow, då är jag på.
Linda Fagerström
Peter Johansson är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras utställningarna av Linda Fagerström, docent i konstvetenskap, Linnéuniversitetet.
