Exporten Balthazar – barnens favorit

Professorn propagerade för fred och tolerans

Camilla Hammarström

Många är det som minns Professor Balthazar från barndomens tevetittande. Den vänlige professorn som med hjälp av sin ­magiska maskin hade lösningen på alla möjliga problem. Barn­programmet, som filmades ­mellan 1968 och 1979, var en stor kulturexport från ­Zagreb Animation School i det socialistiska Jugoslavien och sågs av barn över ­hela världen.

Behzad Khosravi Noori utgår i sitt konstprojekt från minnet av filmerna under sin uppväxt i Iran på 80-talet. Han fascineras över hur hågkomster av det här slaget binder samman människor från olika kulturer. I stället för det kulturellt specifika ­intresserar han sig för fragment där det uppstår en överensstämmelse, för det som är gemensamt snarare än vad som skiljer människor åt.

Projektet är även ett försök att knyta samman ett personligt minne med stora världshändelser.

Samtidigt med att Professor Balthazar spreds i en värld präglad av kalla kriget slöt sig flera länder samman i den alliansfria rörelsen, som initierades av ­Jugoslaviens ledare ­Tito ihop med bland ­andra Indiens premiär­minister Nehru och ­Nasser i Egypten. Man ville hitta en tredje väg i kriget mellan super­makterna, men arbetade även med frågan om utvecklingsmöjligheterna för tredje världens länder. Det ställdes krav på en ny ekonomisk världsordning som skulle gynna de fattiga avkoloniserade nationerna.

En film i utställningen tecknar den alliansfria ­rörelsens historia i form av intervjuer och gamla filmklipp där man bland annat får se hur ledarna från de olika medlemsländerna planterar träd i en park i Belgrad för att befästa bildandet av ­organisationen 1961.

En annan film berättar historien om utvecklingen av animerad film i Jugo­slavien och Zagreb Animation School. Under frigörelsen från Sovjet­unionen gjordes propa­gandafilm i Disneystil mot ­Stalin. Man kom senare fram till en enklare och mindre arbets­krävande animationsteknik som kom att bli stilbildande med influenser från reklam och konst från väst.

Idén till Professor Balthazar kom ur önskemål om film för barn som inte var våldsam och som propagerade för fredlig samexistens och tolerans. Det som slår mig när jag ser de fyra avsnitt som ­visas är att de även förespråkar fantasi och individualism. Inte bara genom det fantastiska bildspråket, utan också genom att fokusera på lite udda individer vilka med professor Balthazars hjälp finner en väg i livet. Som konstnären ingen bryr sig om, men som med bistånd av professorn blir berömd och accepterad.

Eller den osynlige medborgaren som ingen lägger märke till förrän han en dag försvinner från staden. Han blir så saknad att man beslutar att uppföra ett monument över honom, men eftersom ingen kommer ihåg hur han ser ut blir det ­bara en sockel. Detta ­monument har Behzad Khosravi Noori återskapat i utställningsrummet i form av en lekskulptur som man kan klättra på och åka kana utför.

Monumentet över den osynlige medborgaren kan ses som en hyllning till den enskilde individen i massan, den som inte gör så mycket väsen av sig men som likväl för­tjänar ett fullvärdigt liv. Behzad Khosravi Noori pekar på ett samband mellan Professor Balthazar och de värderingar som spreds genom den allians­fria rörelsen. Hans hypotes om hur ett personligt minne kan interfolieras i en större berättelse är poetiskt gestaltad.

För betraktaren blir det en ögonöppnare även för samtidens kulturella uttryck. Genom att minnas tillsammans med konstnären får vi syn på oss själva i ett större sammanhang.