Nostalgiska drömmar av guld

Ulrika Stahre ser ”Dansk guldålder” på Nationalmuseum

Publicerad 2019-03-17

När Nationalmuseum öppnar sin andra utställning efter renoveringen är det med måleri som har nationell prägel. Den danska guldåldern har tidigare varit samlingsnamn för ­både konst och litteratur, ett gemensamt paraply för ett kulturellt uppsving efter det katastrofala slutet för Danmark som sjönation, i och med engelska bombardemanget av Köpenhamn 1807. Även guldålderns slut var krigisk: Danmark lider nederlag mot Preussen och förlorar Schleswig-Holstein 1864.

Mellan dessa två nationella katastrofer inföll HC Andersens, Kierkegaards och Grundtvigs tid. Danskt kulturliv blomstrade och det ­moderna Danmark formades. Att kalla perioden för guld­ålder var dock ett senare påfund, inte utan nostalgi. Numera syftar begreppet bara på bildkonsten.

Borgarklassen växte och konstnärerna fick en stabil grupp att både skildra och sälja sin konst till. De motiv som utmärker dansk guldålder är vardagliga: familj, ­natur, stadsmiljöer, reseskildringar från medelhavsområdet. En liten del utgörs av mytologiska motiv. Så perioden är både romantisk och nyklassisk.

Christoffer Wilhelm Eckersberg ansågs länge vara guld­åldersmålaren par excellence. Nu får han sällskap av många fler, och hans del är nedtonad. Men hans Utsikt genom Colosseum från 1815 är ändå emblematisk: detaljerna, färgskalan, lusten till de romerska lämningarna – ett bra avstamp till Constantin Hansens målning från samma stad, 22 år senare: konstnärskollegorna tar det lugnt, röker en pipa.

Med på målningen är konstnären själv, Gottlieb Bindesbøll, Martinus Rørbye, Wilhelm Marstrand, Albert Küchler, Ditlev Blunck och Jørgen Sonne. Världsvana, allvarliga män som vet sitt värde. De kände varandra väl, långt tidigare hade Bindesbøll skrivit till Hansen om bristen på pengar, om en guldålder som aldrig nådde hans fickor. Men på målningen är de längre komna i sina konstnärsliv.

Det är lätt att tycka om det danska guldåldersmåleriet. Det är väl utfört, motiven är ­oftast fantasieggande eller ­romantiska, idylliska. Skalan är långt ifrån skrytsam – målningarna är ofta små – och det finns en närhet som är sympatisk. Nationalmuseum ska också ha en eloge för att man lyckas presentera måleriet på ett omväxlande och pedagogiskt sätt.

Själv har jag alltid sett det danska guldåldersmåleriet som provocerande tråkigt. Antagligen är det den kompakta frånvaron av temperament, av mörker, smärta – jämfört med HC Andersen och Kierkegaard är måleriet snarast naivt. Den visuella skildringen är huvudsaken. För en sentida betraktare förvandlas idyllerna till en sorts tidsdokument, drömmar. Dansk guldålder blir då samlingsnamn inte för ett nationellt uppsving utan för ren nostalgi.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln