Migranter på kartan

Uppdaterad 2016-07-29 | Publicerad 2016-04-06

Ulrika Stahre om flyktvägar och minoriteter som blir gränslös konst

Åtta stora filmdukar, pennor som lämnar linjer på en karta. Händer, som håller ömsom hårt, ömsom avslappnat i de där pennorna. Streck och pilar dras. Här gick flykten, resan mot den möjliga framtiden.

Kartorna ingår i marockansk-franska konstnären Bouchra Khalilis projekt Mapping journey, och beskriver norra Afrika, Mellanöstern, Europa. Resor som går över Medelhavet eller genom nåls­ögat, landgränsen mellan Turkiet och Grekland. Röster berättar: väntan, poliser, resor fram och åter, några veckor på Sicilien, kanske en månad i Neapel. Vidare till London, eller tillbaka till Marseille.

Bara en berättelse bryter mallen, för här rör sig personen med pennan vid kartan i närheten av Jerusalem. Gränsvakter, köer, långa omvägar. Vi kan vid det här laget även den berättelsen, men placerad bland flyktingar får den en klangbotten: den gemensamma bristen på trygghet och hemhörighet förstärks.

Kartan är en form som Khalili ofta återvänder till. Hennes verk Foreign office, som bland annat har visats på Göteborgsbiennalen i höstas, skildrar aspekter av alla de befrielserörelser – ANC, FPLP, FNL, med flera – som hade sina kontor i Alger på 1960- och början av 1970-talet. Verkets stomme skapades också där av en karta, vilket gav en stark känsla av kontroll. På Färgfabriken blir kartorna åter påminnelser om en postkolonial närhistoria.

Det är något med resandet, strecken som ritas – det kunde vara semester­minnen, eller Jakten på den försvunna diamanten, eller för den delen ett av Tintins äventyr. Det är ingen tillfällighet att det är just Tintin som alltför ofta får symbolisera både oförmågan att hantera en kolonial historia och samtida krav på likställighet. Tintin är resenären, mannen som kan klara sig i alla lägen i vilket land och i vilken kultur som helst. Kolonisatören och äventyraren flyter samman och blir en gestalt som rör sig obehindrat över jordens gränser. Han är liksom överinternationell. Ett koncentrat av de fantasier om kolonierna och den utomeuropeiska världshistorien som har funnits i hundratals år.

De anonyma individer som berättar och drar linjer på kartan är kanske att betrakta som Tintin-figurer fast under radarn. Människor som tar sig fram och skapar en tillhörighet överallt, och ingenstans.

I Färgfabrikens stora mörka sal – som utnyttjas snyggt för denna utställning – ringas de centralt placerade kartorna in av tre filmer, från Genua, Paris och New York (städer som valts utifrån vem som beställt eller visat verket). Här får migranterna ansikten och röst som beskriver mer än bara förflyttningar. Kanske samma personer, men nu hur som helst frigjorda från kartans ordning. Monologerna är spretiga, handlar om livet som papperslös, hur det går att smälta in eller inte, vad som egentligen gör en medborgare. ”I Marocko var jag pojken, nu är jag bara marockanen”, eller ”Varför ska vi göra de smutsigaste jobben för den sämsta lönen”.

”The opposite of voice-over” kan verka som ett arbete med det redan kända. Men det är det inte. När kartornas stiliseras till streckade mönster mot blå bakgrund, när resorna förvandlas till stjärnbilder, eller bara till mönster som kan härmas in i evigheten, då blir också resorna och strapatserna förvandlade. Borta är länderna, staterna, gränserna. Kvar finns bara vägarna. Rörelsen har blivit bild.

Filmernas monologer, av lite olika längd och karaktär, spänner över hela skalan från det mycket personliga till den politiska analysen och pamfletten. Den gemensamma nämnaren är inte flyktingskap, utan minoritetslivet, utan papper och utan rättigheter. Du är latinamerikan i Italien, med perfekt italienskt uttal, du är mexikan i USA, inget skiljer dig från andra människor utom platsen du föddes. The opposite of voice-over verkar på flera nivåer – politiskt, visuellt, poetiskt – och behöver inte landa i någon egentlig slutsats. Vi vet ju att vi hänger samman.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln