Punkig Pipilotti Rist hittar hem

Ulrika Stahre ser en levande retrospektiv på Louisiana

Publicerad 2019-03-05

Open my Glade (Flatten), 2000.

Den schweiziska konstnären Pipilotti Rist slog igenom med verken Sip my ocean och Ever is over all i mitten av 1990-talet och sedan dess har hon befunnit sig i konstens finrum med sin anarkistiska dadaism, ständigt utvecklande och tänjande på gränser, framför allt videokonstens.

De som var där minns antagligen fortfarande hur Magasin 3 våren 2007 förvandlades till ett kuddrum, en avslappnande plats att omslutas av den stora installationen Gravity, be my friend, som fyllde hela nedervåningen med projektionen i taket.

Konstbetraktande i liggande ställning betyder inte bara att man slappnar av, att signaler om vila går genom hela kroppen. Det är rent sinnesutvidgande: den visuella konsten uppfattas mer kroppsligt, sensuellt. Kanske kan upplevelsen liknas vid den närhet som musik kan skapa, eller skulptur och arkitektur. Konsten blir en omfamning, en kropp.

Nu är inte allt Pipilotti Rist gör stora kuddrum att känna sig omfamnad i, tvärtom. På Louisiana visas endast verket 4th floor to mildness på detta sätt. Nu med riktiga sängar, om man ska vara noga med detaljerna. Filmen är inspelad i floden Rhen
i Schweiz, men vi befinner oss till sängs. På en konsthall och under vattenytan, samtidigt. Bara ibland får vi hämta luft.

Det ikoniska verket Sip my ocean, där Rist sjunger Chris Isaaks ballad Wicked game samtidigt som vi följer henne bland korallrev i Röda havet, köptes in av Louisiana 1996. 4th floor to mildness är en senare pendang, nu kanske dystrare men ändå intagande. Musiken är komponerad av Soap & skin, konstnären Anja Plaschgs projekt. Kroppen tonas ner till förmån för växterna, bubblorna i vattnet, den ruttnande undervegetationen.

Musiken är viktig i Rists verk, och var hennes väg in i bildkonsten. De äldsta verken, som visas på denna otroligt snyggt sammanhållna retrospektiv, är hemmasnickrade musikvideos. 

Redan i dem kan man se det tema som Rist sedan fortsatte att arbeta med: den närgångna skildringen av kroppen. Det var i början av hennes konstnärskarriär mycket kropp, blod, kön. På Louisiana sväljs besökaren redan precis vid entrén in i Pipilotti Rists kropp för att sedan spottas ut genom anus. 

Denna kroppsnära konst har på senare år blivit alltmer naturnära. Här finns sällan vyer men verken svämmar nu över av yttre liv, blommor, snår, vattendrag.

Hemmet är tema för Rists utställning, här en stor lägenhet som består av flera verk.

Filmer, projicerade i handväskor, i runda former, molnformer, på målningar och så vidare är en bärande del i Åbn min lysning (”Öppna min glänta”), musik och ljud är ännu en och arkitektur och rum den tredje. 

Utställningens idé är hemmet, de olika rummen har olika funktion och stämning och två tydliga hem (minst) finns också byggda. Det ena är en minimodell av ett hus med trädgård, det andra är en stor lägenhet full av inredningsdetaljer. Allt andas symbol. Rummet, hemmet, kan påminna lite om Peter Greenaways stora utställning på Malmö konsthall 2001 fast utan det pretentiösa anslaget. 

Det finns över huvud taget inget pretentiöst i Pipilotti Rists konst. Punken har möjligen slätats ut och fått mjukare kanter, men den är fortfarande där. Som en punkballad kanske.

Suburb brain, den stora husmodellen, är kanske hennes tydligaste verk på Louisiana, därmed också det minst intressanta. En kärnfamiljs- och konsumtionskritik som finns även på andra ställen men som aldrig tar över, aldrig blir det som först avkodas.

Det nära, nästan klaustrofobiska, peakar i verket Pixel forest och slår över i sin motsats. Här hänger långa rader av förstorade celler, varje med en lampa som motsvarar pixeln i en film. En film som vi skulle uppfatta från 200 meters håll möjligen, men som i rummet blir ett färg- och ljudspel. Vi är jättar i förhållande till -cellerna, men små i förhållande till filmen.

Pixel forest (Motherboard), 2016.

Det är ett mycket fascinerande verk, omslutande, förtröstansfullt och upplevelsen blir närapå religiös. För samtidigt som det är så närsynt det kan bli, är det ju precis tvärtom: det öppnar sig långt långt bort, teoretiskt. 

Jämförelser med Yayoi Kusamas konst ligger här nära till hands
– mörkt rum, en hisnande men enkel skönhet – men här finns flera lager till, av händelser och ljud. Pipilotti Rists Åbn min lysing är inte en instagramutställning. Därtill är den för levande. Det finns en helhet, vars detaljer förvisso är spännande men ändå är underordnade. Ungefär som hemma alltså.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.