Målarmästaren briljerar

Camilla Hammarström ser Lars Lerin på Liljevalchs

Publicerad 2018-06-03

Lars Lerin (f. −54).

Att arbeta med akvarell innebär att ta vara på ljuset och strukturen hos pappret. Allt ljus i målningen kommer inifrån. Lars Lerin tar på ett magiskt vis vara på denna möjlighet. Motivet och materialet smälter samman. Grängen i papperet blir atmosfärisk i hans himlar, är självklar luft med exakt luftfuktighet. Det handlar om rätt mängd vatten och pigment och kunskap om hur de beter sig tillsammans. 

Det är den skira sidan av saken, men Lars Lerin tillåter sig även vara kluddig och pastos. Färgen kan ligga i tjocka mättade sjok som skänker ett dovt mörker åt hans bildvärld. Det här rika registret gör Lerin till en mästare i sitt fack. Risken finns att virtuositeten blir till uppvisning av vad som låter sig göras. I utställningen på Liljevalchs har man emellertid valt bort de mest ekvilibristiska verken och i stället satsat på allvaret i konstnärskapet.

Den stora salen ägnas helt åt bilder från krigets Syrien. Sönderbombade stadslandskap med enstaka krevadmoln, kvarter efter kvarter av raserade byggnader. Omsorgen om varje gråschatterat hus blir till en förbön för krigets offer. Att målningarna är spikade direkt på väggarna förstärker råheten. Det är inte direkt publikfriande.

Fram träder även den mer konceptuella sidan hos Lerin. Som i målningarna av annonser för bostadsrätter tagna från nätet. Ödsliga, städade rum som bjuds ut till försäljning. I det repetitiva avbildandet finns något meditativt som känns nyktert och uppfriskande. På samma vis är det med bilderna av bokryggar och pärmar som är förhållandevis lidelsefritt skildrade utan för mycket av det virtuosa.

Lerin är som bäst när han sänker garden. Jag fastnar för sviten med akvareller av män på en strand som bröstar sig och leker avspända i solen. De är målade i grå- och sepiatoner och liksom genomlysta av nostalgi. Det är en svunnen, överjordisk stämning i dem. Här har konstnären varit lätt på handen och släppt något på kontrollen. Han förefaller ha följt hur vatten och pigment vill flyta ut i sinnliga bolmande mönster, snarare än att styra dem i en särskild riktning. Resultatet är en känsla av omedelbarhet som är kongenial med det vattenbaserade mediet. 

Andra teman är ödsliga tivolilandskap, skepp och matroser, björkskogar och förstås fåglar. Fåglarna är uppstoppade eller instängda i burar, det är inga skildringar av dessa frihetssymbolers fria flykt utan ärendet är mer hur människan våldför sig på och kontrollerar naturen.

Lite absurt är det att dessa motiv finns tryckta på servetter som kan köpas i museishopen. Det blir liksom ytterligare ett led i betvingandet av djuren. Men något måste man väl erbjuda som souvenir till den enorma publikströmmen som kommer att besöka Liljevalchs. Och bilderna från Syrien var väl inte att tänka på.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln