Varför är det så tryggt att se på slaktade djur?
Chaïm Soutine osäkrar oss med sitt måleri på Louisiana
Publicerad 2024-04-07
Varför är det så tillfredställande att se Chaïm Soutines 64 vibrerande porträtt av slaktade djur, karikerade arbetare och svajande stadslandskap?
Det finns relativt lite biografiska fakta om Chaïm Soutine (1893–1943). Han skrev inget själv om sitt måleri. Att han samtidigt skiljer sig en del från sin samtids avantgarde har gjort honom till en tacksam projektionsyta. Han föddes i ryska imperiets Smilovitchi, studerade konst i Minsk och Vilnius, för att anlända i Paris 1913.
Vi vet att han var fattig, oerhört fattig, ända tills en amerikansk samlare köpte upp en hel drös av hans produktion. Hans påvra livsstil och tycke för kadaver har gjort honom till sinnebild av den judiska konstnärens lidande. Historien om hur han flydde antisemitismens Minsk för att till slut dö i flykt undan Hitlers fasor har ofta förstärkt föreställningen om en lidandets expressionism.
Men lika ofta har receptionen handlat om måleriets essens. Genom sin avsaknad av en mer radikal abstraktion bekräftar Soutines figurativa måleri, skapat helt utan fotografiska förlagor eller skisser, den trend som initierade frågan om måleriets väsen i hans samtid: formalismen. Efter bara några minuter inne i utställningen är det inte svårt att föreställa sig hur formalismens konsthistoriska företrädare Heinrich Wölfflin (1864–1945) skulle ha gillat Soutines sätt att vitalisera de 1600-talsmästare han hade mött på Louvren.
Med sina tjocka lager färg, en postimpressionistisk kolorit och snabba rörelser på otidsenligt gamla dukar utvecklade han en manipulativ teknik som det fortfarande är svårt att värja sig emot. Att se Louisianas stora utställning, där tyngdpunkten ligger på perioden mellan första världskriget och den stora depressionen 1929, är faktiskt förvånansvärt svindlande bortom alla biografiska omständigheter. Men det är det också något delvis annat som fångar min uppmärksamhet.
Soutines måleri får mig att se tillbaka på ett konstkritiskt problem som alltmer fallit i skymundan. Jag tänker på det modernistiska måleriet som en utforskning av människans kunskap om naturen. Detta är särskilt tacksamt i Soutines fall eftersom han så tydligt målar specifika både levande och döda materiella ting. Bara för 25 år sedan var det fortfarande inget konstigt att en konstkritiker som J.M. Bernstein kunde hävda att Soutine i sitt måleri utför en ”transcendental induktion”. Det betyder att måleriet visar att meningen om materiella ting inte kan fångas i matematiska formler eller nås genom ett rationellt resonemang.
Visst, det kanske är väl magstarkt att som Bernstein hävda att Soutines måleri inte bara påvisar begränsningarna i en mekanistisk natursyn, utan också överskrider Immanuel Kants beskrivning av kunskapen om naturen med utgångspunkt i föregivna (a priori) principer. Likväl påminns jag om hur något har gått förlorat när diskussionen om måleriet övertagits av mer trendiga perspektiv på materialitet.
Det är som om Soutine gör mig melankolisk inför tanken på denna utdöende konstkritiska tradition som Bernstein förkroppsligar. Kanske klarar jag faktiskt inte av att lämna konsten som en plats där tvivlet över vad våra upplevelser är grundade i vårdas filosofiskt. För Soutines sätt att manipulera bekanta former av landskap, ansikten, kadaver och stadsbilder osäkrar inte bara tanken på en fast mening om vad vi ser, utan också om oss själva.
Om denna modernistiska konst per definition tvingar fram en kritisk reflektion genom att sätta den moderna människan i en sådan kris så kanske det inte är så konstigt att Soutine i dagens krisande värld framkallar en sådan trygg tillfredställelse. Dilemmat är ju att själva föreställningen om den moderna människan med rätta förvandlats till ett slagfält.
