Tvivlet vinner

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-07

CAMILLA HAMMARSTRÖM om två konstnärer – och de skapande kriserna

Persikor så lena att man vill gråta. Jordiska. Liggande på bordet ömsint omgärdade av den vita duken. Angelägna; som när något står en synnerligen nära hjärtat. Ömtåliga väsentligheter. Vågspel.

Att se Cézannes fruktstilleben i original är en svårslagen konstupplevelse. Och en nåd när tillfället ges, för de är näst intill omöjliga att reproducera i tryck. Varje avvägning i färg, form och linje är så delikat stämd, att minsta avvikelse stjälper den känsliga helheten.

Fenomenologen Merleau-Ponty såg kontakten med en ursprunglig livsvärld före språkets tillblivelse i Cézannes måleri. Den primära våndan innan det första ordet träder över människans läppar, innan symbolvärldens kategorier inrättats. Tvivlet innan något ännu blivit fastslaget, bestämt. Födelseögonblicken.

På Louisianas monumentala retrospektiva utställning med Paul Cézanne (1839–1906) och Alberto Giacometti (1901–1966), inser jag att Merleau-Pontys analys i själva verket vidrör något centralt i allt seriöst syftande konstnärligt arbete. Det är som om kvaliteten hos ett verk är analogt med konstnärens förmåga att stanna i den skapande krisen. I att inget veta, det oändligt slitsamma tvivlet vid varje val, skyddslösheten inför det ännu okända.

Tvivlets vägar kallar man sammanställningen Cézanne–Giacometti, dels för att fokusera likheter i konstnärernas olika vägval och progressioner, men också för att överföra något av Cézannes berömda tvivel på Giacomettis konstnärliga process. Trots att det inte kan bli annat än ett möte mellan giganten och en av hans efterföljare, uppstår hisnande blixtbelysningar och spännande ögonöppnanden.

Men först tillbaka till persikorna: vad är det som gör den här målningen så märklig och överväldigande? Vid en första anblick förefaller det vara ett vanligt stilleben med flaskor och persikor. Men efter att initialt ha låtit sig tjusas av frukterna, upptäcker man successivt den ena underligheten efter den andra.

Den ljusblå rymden verkar fräta in från alla håll och kanter runt tingen, letar sig in som omotiverade fläckar och kladd i motivet. Ja, hela nedre delen av bilden är översuddad av ljusblå färg, just där en fruktkniv tycks vara i färd med att klyva en persika. Och mitt bland tygvecken: en alldeles platt frukt som ser ut som ett i hast ditkluddat hjärta!

Cézannes bästa bilder är fulla av sådana här konstigheter. Fläckar, svajande plan, rämnande ytor. Ofullbordade ansatser, övergivna uppslag, fulländade utmejslingar bredvid till synes uppgivna krafsanden. Moln av stoff. Blänk. Som att betrakta en himmel: allt är i rörelse, ännu i tillblivelsen.

Och det är just den här extrema differentieringen, detta universum av avvägningar, som utgör Cézannes tvivel. Som konstnär är han närmast oöverträffad när det gäller att hålla ovisshetens kris levande i skapelseakten, att låta dess sår och spår vara synliga och aktiva i själva bildens konfiguration. Inte underligt att han, som så lyckades dröja kvar i den brännheta smälta varje skapande strävar mot, blivit en sådan förebild.

Giacomettis förkolnade figurer utgör en märklig kontrast till Cézannes färgrika måleri, men låter sig likväl inlemmas i ett analogiskt samtal. Det klumpstaplande modellerandet i rymden får sin motsvarighet i de fragmentariska fläckrika landskapsbilderna – och intressanta korrespondenser uppstår. Svårare blir det när Giacomettis målningar och teckningar sätts bredvid mästarens. Med ens blir deras närmast schematiska uppbyggnad, med linjer som flockas kring ett trassligt och expressivt centrum, obarmhärtigt tydlig.

Men också motsatsen uppstår. Som när Cézannes svulstiga ungdomsmåleri, ställs mot Giacomettis känsliga skulpturer från den surrealistiska perioden. Underbart snidade träskulpturer, objekt och bronser med drömlik skärpa, fulla av tvekan och ambivalens. Eller när gruppen av stående figurer visas med Cézannes målningar av badande: svampiga kroppar inskrivna i övertydliga geometriska kompositioner, som jag ärligt talat aldrig begripit mig på.

Louisiana har en av världens finaste Giacomettisamlingar. Bland dem finns Gående kvinna (1932–34) som brukar stå i korridoren på väg mot museets restaurang. En finlemmad och återhållen kontrapost, där en liten skålformad grop under bysten tycks anropa och fånga all världens lyhörda impulser. Och de sällsamma kvinnoskogarna, där marken bågnar under kvinnokropparnas pinniga, ja vansinniga lätthet.

När Giacometti nu, med inlån från hela världen, visas i helfigur är det som sagt inte alltid till hans fördel. Känslan av formelartad upprepning, särskilt mot slutet av konstnärskapet, blir emellanåt plågsam. Jag som brukar älska att sätta mig i museets Giacomettirum, känner mig oväntat störd av mängden av bittesmå huvuden på fragmentariska torsos.

Och jag tänker att det har med den där uteblivna krisen att göra. Giacometti tycks med tiden ha hittat ett tryggt sätt att arbeta på, där han kunde leva ut sin virtuosa känsla för materiens partikularitet. En praktik där de huvudsakliga avvägandena redan var avgjorda. Genom hans erfarna händers kännedom om de så speciella kropparnas spröda massa, men också på grund av en högst mänsklig längtan efter kontinuitet och ro, efter att slippa att i varje ögonblick bryta ny okänd mark. Vara i tvivlets skärseld.

Konsten är förmodligen en grym affär, där man aldrig får vila i det bekanta om man vill vara på topp. Vissa orkar vistas omänskligt länge i den hettande lägeln, de flesta andra får vara nöjda om de får komma på besök några punktvisa glimrande gånger.

Camilla Hammarström

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.