Aktivisten Miró
Frans Josef Petersson om vardagsföremål och affischkonst
Publicerad 2017-03-02
Ett av Joan Mirós mest ikoniska verk Aidez l’Espagne (1937) visar en katalansk bonde som höjer en svällande muskulös högernäve och manar till kamp mot fascisterna. Bilden skulle ha blivit ett frimärke men såldes i stället på Paris gator till stöd för den spanska republiken.
I hörnet lyser en röd sol, och rött är också färgen på mannens basker och på blodet i hans sargade ansikte. Hans trasiga kläder och desperata blick visar den politiska kampen förvånansvärt naken, utan heroism.
På Waldemarsudde har den till formatet oansenliga bilden placerats lite i skymundan, på kortsidan i ett rum fyllt av Mirós affischkonst. Utställningsaffischer ställs mot bilder till stöd för det katalanska folket.
Tanken är att visa hur Miró arbetade med grafisk reproduktion för att nå utanför de fina salongerna. Och frågan är om någon modern konstnär har haft ett genomslag som motsvarar Mirós betydelse för den katalanska kulturen under efterkrigstiden.
Men presentationen blir bitvis tröttsam. Det konstnärliga uttrycket mattas som grafisk identitet åt spanska turistbyrån eller jubileumsaffisch åt fotbollsklubben Barca. Det blir svårt att få en känsla för vad som faktiskt står på spel i den pro-katalanska politiken.
Utställningen tar fasta på Mirós sena arbete från 60-talet och framåt, och vill visa två separata aspekter av konstnärskapet. Det handlar om det sociala engagemanget och om vardagsföremålens betydelse för hans skapande. Det är primärt det sistnämnda som betonas genom textila verk och vardagsnära skulpturer.
Ett fint inslag är att en del av de föremål som Miró använde som förlagor ställs ut i en glasvitrin. En sked, ett kycklingben, en brödskiva. Föremålen kombinerades på oväntade sätt och gjöts i brons. Här finns en humor och en ömhet som verkligen motiverar utställningens titel, ”vardagslivets poesi.”
En sak som jag upptäcker under mitt besök är att Mirós måleri inte riktigt håller måttet. Hans känsla för färg framstår som underutvecklad, och penselföringen är inte alls så levande som den utger sig för att vara. Möjligen beror detta på att han fortfarande var tyngd av den borgerliga kultur som han vill göra upp med genom att ”mörda måleriet”.
Skulpturerna är mer lekfulla. Det slår mig att de skulle kunna vara gjorda med stängda ögon. De bygger helt på språkliga, materiella och sinnliga associationer. Det är därför de upplevs som poetiska, utan förutbestämda idéer om hur de ska se ut.
Att en plats som Waldemarsudde lyfter fram Miró som politisk aktivist är viktigt. Han vände sig ju mot samma allians mellan borgerlighet, konservatism och fascism som vi återigen måste förhålla oss till i politiken. En utställning på detta tema visades också på Tate Modern 2011.
Men vad kännetecknar egentligen Mirós politik? Detta kommer inte riktigt fram på Waldemarsudde. Men det är tydligt att kampen mot politiskt förtryck och kärleken till det enkla livet växer ur samma djupa solidaritet med det arbetande folket.
Konstnären Antonio Tàpies har skrivit: ”inför de mäktigas ohyggliga arrogans gjorde Miró oss uppmärksamma på att vi alla är jämlika, ty vi är skapta av samma stjärnglans.” Vad Tàpies talar om är idén om radikal jämlikhet.
Ett verk som Tyst konstellation (1970) visar detta. Stjärnorna avbildas som små bollar fästa vid en vertikal skiva gjuten i brons. Halvmånen vilar på toppen som en rutten banan. Genom leken och fantasin vänder Miró på perspektiven för hur tillvaron är ordnad.
Högt och lågt, allt är samma stoff. Det är en vision som är lika revolutionär och poetisk i dag som när verket en gång skapades.
