Skrällseger

Camilla Hammarström ser Sigrid Hjertén ta en färgsprakande revansch efter 90 år

Bland de många skandinaver som i början av förra seklet åker till Paris och studerar för Henri Matisse finns vännerna Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström. Sigrid Hjerténs osedvanliga begåvning uppmärksammas av läraren och mästaren, vilket noteras lite svartsjukt och säkerligen förvånat av de andra eleverna. Académie Matisse är nämligen hennes första utbildning i måleri.

Väl hemma i Sverige blir förhållandet dock det motsatta. När de tre vännerna ställer ut på Liljevalchs konsthall 1918 säljer hon inte en enda tavla och blir de elaka kritikernas favoritmobboffer. Albert Engströms drapa i tidningen Strix är i dag en klassiker: ”Hon har sina modeller i Eugeniahemmet. Och ser ut att äga en pervers längtan bara efter vanskapligheter. Det finns vid Gud inget av konst i hennes idiotiska kråksparkar.”

Motståndet mot modernismen bars även av antisemitiska undertoner och Sigrid Hjerténs make Isaac Grünewald fick tidvis utstå rena förföljelsekampanjer på grund av sin judiska börd. Samtidigt var utställningen på Liljevalchs en publiksuccé. Andelen i entréintäkterna och försäljningen av verk gav konstnärerna sammanlagt över 8 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Liljevalchs konsthall uppmärksammar nu detta symboliska inbrott av modernismen i Sverige med en minnesutställning. Det är inte en rekonstruktion av den ursprungliga ”färgskrällen” som en dåtidens kritiker kallade den, men flera av de mest kända bilderna finns med. Man visar även mindre bekanta och äldre verk av konstnärerna som visar vägen fram till det radikala modernistiska uttrycket.

När man ser Stilleben med frukter och statyett (1912) som är målad strax efter Parisstudierna är det lätt att förstå varför Sigrid Hjertén var Matisses favoritelev. Lyhört komponerade färgklanger och ljus och ytor som får mig att tänka på stillheten hos I van Aguélis huskroppar. Samtidigt rymmer den lilla bilden en dramatik med bakgrundens skymtande kvinnokropp som står som en replik till den smäckra statyetten. Så typiskt Sigrid Hjertén att lyckas pressa in så mycket i ett till synes banalt motiv.

Och så fortsätter det genom hela utställningen. Överallt bryter sig hennes målningar ut och höjer sig över de andras. Det är något med hur detaljerna smälter ihop till en odelbar enhet, hur ljuset tycks ha ett eget magiskt liv och komma inifrån målningarna själva. Och den psykologiska skarpsyntheten som gifter sig så skickligt med färg- och formexperimenten. Hon är helt enkelt av en annan kaliber än sina kolleger.

En överraskning är emellertid Leander Engströms landskap. I likhet med flera andra konstnärer drogs han till det på den tiden exotiserade Norrland med dess dramatiska natur och samekultur. Med inspiration från Cézanne bygger han upp naturen i block och ytor som spelar rytmiskt mot varandra. Samtidigt finns något av Matisses dekorativa färgglädje i snår och detaljer. Några av dem är bland de vackraste svenska landskapmålningar jag sett, fullt i internationell klass.

Isaac Grünewalds bilder har en mer intellektuell karaktär. Man ser hur han testar sina teorier om varma och kalla färger, hur han ställer det mörka och råa mot det skira och ljusa och prövar djärva kompositioner. Men det finns också något oförargligt i linjeföringen, en ytlig sötma. Porträttet av sonen Iván med stora intetsägande rådjursögon står i bjärt kontrast till den pojke vi känner från hans hustrus målningar. Och bilderna vinner inte på att ses i original, vilket de borde. Jag retar mig på blänk och flammiga ytor, otydliga avslutningar av former och konturer. Isaac Grünewald var ideologen i sällskapet och en skicklig marknadsförare av den modernistiska saken. Jag tänker mig att han skulle ha blivit en utmärkt konceptkonstnär om han levt i dag.

Camilla Hammarström