Hård skruv mot Stampen
Mikaela Blomqvist ser underhållande satir på Göteborgs stadsteater
Publicerad 2017-09-26
300 miljoner kronor fick Skatteverket efterskänka för att hjälpa Stampenkoncernen med dess rekonstruktion. Ytterligare 147 miljoner kronor fick betalas ut i statlig lönegaranti. Samtidigt har Peter Hjörne och övriga aktieägare kunnat plocka ut stora vinster ur det krisdrabbade företaget. Denna omöjliga ekvation är utgångspunkten för Gertrud Larssons satir Tidningshuset som Gud glömde.
Här förskjuts företagsrekonstruktionen genast till en scenisk rekonstruktion. En motvillig Peter Hjörne, gulligt ängslig i Victoria Olmarkers gestalt, ropas upp på scen för att delta i en genomgång av hela händelseförloppet.
Vi rör oss raskt från Peters trevande inträde i familjeföretaget 1979 till när han 1993, iklädd symboliskt för stor kostym utnämner sig till GP:s chefredaktör. Strax dansar Lisa Lindgrens Tomas Brunegård solbränd in på redaktionen till tonerna av Ace of base och tar över posten som VD.
De två nyfunna vännerna Peter och Tomas sporrar varandra till pojkaktig kamp mot Bonniers. Med idéer tagna direkt från tillverkningsindustrin och en säljsnackig sofism kryddad med snabbmatsreferenser föreslår den före detta Burger King-chefen Tomas en rad effektiviseringar.
När köpet av Centertidningarna visar sig misslyckat flyger han sorglöst vidare till Papua Nya Guinea för att verka som flygburen missionär. I ett videosamtal hänvisar han den villrådige Peter till Bibelns Lazarus, mannen som blir uppväckt från de döda.
Michaela Granbergs regi håller ett högt tempo som gifter sig väl med Gertrud Larssons roliga och rappa text. I akt två som utspelas i Peters sovrum skruvas det till ytterligare. Victoria Dyrstad gör en vampyriskt ilsk Alice Teodorescu, Sven-Åke Gustavsson dyker upp som en spökande besviken farfar Harry Hjörne och Fredrik Lundin får personifiera tidningsdöden i en hejdlös parafras på Det sjunde inseglet.
Larssons pjäs är en lika effektiv som underhållande skärskådning av kapitalismens skruvade logik och mediebranschens kris. Där pjäsen mot slutet vänder sig bort från verkligheten är ändå det mest otroliga med den de delar som är sanna. Tack vare Tidningshuset som Gud glömde får vi nu åtminstone skratta åt eländet.
