Opera

En Orfeus i nattsvart, men med färgrik musik

Lennart Bromander ser nordiska premiären av den försvunna barockoperan – 290 år efter att den skrevs

avLennart Bromander

Foto: Markus Gårder
Orfeus på Vadstena-akademien är en maximalt svarttonad uppsättning.

Georg Philip Telemann är känd som musikhistoriens mest produktive tonsättare, ändå håller hans musik mycket hög lägstanivå. Han verkar ha känt sig inspirerad och varit full av idéer dygnet runt under hela sitt långa liv (1681-1767).

På 1720-talet var han verksam i Hamburg och skrev då bland annat en mängd operor. En av dem handlade om Orpheus, en frekvent huvudperson inom barockoperan. Den ansågs förkommen, men partituret dök upp igen på 1970-talet, och René Jacobs såg till att Telemanns Orpheus fick sin moderna urpremiär i Berlin i början av 1990-talet. Jag såg den då och blev mycket förtjust, men Telemanns Orpheus försvann åter, medan Monteverdis och Glucks versioner av samma historia fortsatte att spelas överallt.


Nu dyker glädjande nog Telemanns Orpheus upp igen, och det på Vadstena-akademien, som ger verket dess nordiska premiär efter 290 år.

Eget för denna version av myten är en drottning Orasia, som är häftigt förälskad i Orpheus. Det är hon som i sin svartsjuka tussar den giftiga ormen på Eurydike. När Orpheus förkrossad återkommer från sin misslyckade expedition till dödsriket, bestormar hon Orpheus med kärleksbetygelser, men när han tackar nej tar hon livet av honom.

Det är en opera, som flödar av härlig musik.

Telemanns Orpheus är kanske inget dramaturgiskt mästerverk, men det är en opera, som flödar av härlig musik. Orpheus försöker beveka underjordens krafter med en hjärtskärande enkel sång, där stråkarnas pizzicato illustrerar hans lyra på ett raffinerat vis. Kören bryter in då och då med lika frejdig kontrapunktisk lust som hos Bach, och ideligen kan man glädjas åt melodiskt attraktiva infall.


I Vadstena har Clara Svärd och Marika Feinsilber skapat en maximalt svarttonad uppsättning. Allt på scenen är svart. Även dräkterna med undantag för det kritvita folket i underjorden. Det blir lite för mycket svärta, musiken är ju så färgrik.
Andreas Edlund leder en 18-hövdad tidstrogen orkester, och det spelas med strålande spänst. Richard Lindström förser Orpheus med de mest bevekande barytonklanger. Tenoren Georg Källström, som vännen Eurymedes, kontrasterar fint. Orasia är en stor, dramatisk roll, och Kajsa Lindberg spelar ut svartsjukans raseri med övertygelse, men rösten tenderar att bli lite för vass. Johanna Wallroth, som nyligen triumferade vid den stora Miriam Helin-tävlingen i Helsingfors, visar upp charm, personlighet och fin teknisk kontroll som Ismene.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera

Vadstena