Viljelöst rollspel

Om ödet i våra liv: Mattias Anderssons nya pjäs

avClaes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Sören Vilks
Evin Ahmad, Hannes Meidal och Alexander Salzberger i Mattias Anderssons ”Determinism”.

Redan de gamla grekerna – hur ofta kan man i dag inleda en recension med de orden? Redan de gamla grekerna sökte reda ut förhållandet mellan den fria viljan och determinismen, eller ödet, som var det namn man då och senare kallade det. I de grekiska tragedierna finns det egentligen ingen skillnad mellan gudarnas vilja och hjältens: hjälten iklär sig, accepterar ödet, det som gudarna har bestämt.

Hur hamnade vi här? Så inleds Mattias Anderssons nyskrivna pjäs DeterminismDramaten. Två ungdomar krossar ett fönster och hamnar i en stor, exklusivt inredd villa. Vardagsrummet ser ut som i en mäklarannons: grågröna skåp, matchande, stor soffa och diverse diskreta konstföremål. X och Y, som Evin Ahmads och Alexander Salzbergers rollfigurer heter i programmet, börjar fantisera, leka roller.


De föreställer sig ett liv de inte har eller ens kan drömma om. Plötsligt är de där, bor i huset, kallar varandra ”älskling” i parti och minut för att strax börja gräla. Han förstår henne inte: det gör jag visst det, säger han, eller kanske inte. Och plötsligt är barnet där, alldeles självklart för henne, fullkomligt obegripligt för honom.

Strax har de en städerska i huset, engelsktalande, som domderar innan hon förvandlas till svensktalande sjukvårdspersonal. En man, Bill, kommer in och domderar lika mycket han, innan han med bistånd från några andra börjar tömma huset. Han och hon har ju tagit sig in i huset olovandes, att deras barn är allvarligt sjuk hör inte till saken.


Låter det rörigt? Inte mer än livet. Pjäsen är en legering mellan filosofi och sociologi, med viss övervikt åt det senare. X och Y är idémarionetter, de låter kroppar och ord fyllas av det för stunden gällande. Orsakerna till var vi hamnar i den sociala hierarkin – kalla det klass – blir oklara. Vad beror på den egna viljan och vad kan hänföras till sociala och ekonomiska omständigheter? Och vilken roll spelar språket i detta? Följer eller föregår vokabulären makten?

Pjäsen ställer flera frågor än den besvarar, vilket är gott. Likväl blir problemställningen emellanåt övertydlig, inte minst i slutscenen där en röst från ovan får alla att marschera efter beordrat mönster, liksom en del scener kunde stramas åt.

Teaterkonsten är en god metafor för frågan om determinism och den fria viljan. En pjäs är skriven och regisserad, dess utveckling förutbestämd. Men skådespelarna har att utföra detta som om det inte finns ett manus eller en regissör, som om allt händer för första gången.


Salzberger och Ahmad gör detta mycket övertygande, de plötsliga kasten mellan roller och temperament lämnar en vacker skugga hos de båda från öppningsscenen, även när rollspelet tycks omöjligt att kliva ur. Det är som om deras okända öde svagt ekar, ungefär som i de gamla grekernas tragedier. Hannes Meidals Bill lufsar runt som en parodi på Marlon Brandos gudfader (inte så lite ironi där) och Thérèse Brunnanders ampra städerska lyckas både citera T S Eliot och styra och ställa under sken av inlevelse och förståelse.

Det exklusiva vardagsrummet har under spelets gång krympt, utrymmet begränsas och i slutscenen plockas luckor ner och visar där bakom en dimma: dåtid, nutid och framtid är inget än denna ogenomträngliga dimma.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM