Olycklig kärlek i musikaliska skepnader
Bland hjältar och antihjältar på årets Östersjöfestival
Publicerad 2023-08-26
Exaktheten och precisionen är lika överraskande varje gång Esa-Pekka Salonen dirigerar. Han lyckas tydliggöra musiken, frilägga dess olika komponenter utan att göra avkall på ett styckes linjer. Detta blev extra tydligt i Hector Berlioz Symphonie fantastique, avslutningsnumret vid öppningskonserten i torsdags.
Titeln till Berlioz kanske mest berömda kompositionen ska inte uttydas som ”fantastisk” i modern betydelse, utan i romantikens tecken (den uppfördes 1830), som en utvidgad verklighet, drömsk och gärna med drag av skräck. Symfonin är programmatisk, om en ung mans (ja, Berlioz själv) förtvivlade kärlek till en kvinna som han först möter på landet och på en bal, för att sedan plågas av henne i drömmar framkallade av för mycket opium: marsch mot schavotten och häxsabbat.
Berlioz hade vad han kallade en fixa idé: en melodi i otakt, som introduceras, antyds, försvinner och återkommer för att långt om länge avslutas. Att hålla ihop detta och skikta de olika lagren var en njutning under Salonens ledning av Radiosymfonikerna.
Hjältar och antihjältar kallar festivalen sitt genomgående tema. Peter Matteis framförande av Gustav Mahlers ”Lieder eines fahrenden Gesellen”, som följde efter Béla Bartóks bleckblåsstinna orkestersvit Den sällsamma mandarinen (likaså pregnant framförd), handlar om en annan olycklig kärlek. Mattei är en allt säkrare romanssångare och här kunde hans varma, starka stämma sucka, klaga och lida i ett brett register där de fyra sångerna bildade ett organiskt helt: ett olyckligt liv i miniatyr.
Jakub Józef Orliński är en av de mer uppmärksammade countertenorerna från de senaste åren. Inte minst hans sceniska, något okonventionella framträdanden (breakdans, kortbyxor) har om inte annat varit en god hjälp för marknadsföringen. Programmet bestod av arior från dels förhållandevis okända kompositörer (Predieri, Boretti, Conti), dels mindre okända (Bononcini, A Scarlatti, Cavalli) som haft betydelse för Händel. Samtliga nummer återfinns på hans cd Facce d’Amore (Kärlekens ansikten).
Orliński har en snygg röst med ett elegant legato och en lättsam lekfullhet. Men det finns något distanserat i rösten, den når inte riktigt ut. Han har heller inte en Franco Fagiolis register eller kraft, eller en Philippe Jarousskys änglalika röst.
Publikens entusiasm har nog en hel del att göra med att detta röstfack så sällan hörs på dessa breddgrader. Längre söderut är de sedan decennier tillbaka självklara på konsert- och operascener. Det är närmare 20 år sedan jag första gången kunde höra en opera där samtliga roller var besatta av countertenorer. Något sådant lär inte hända här uppe i det allt kulturfattigare norr.
