Platt fall för Krilon

Cecilia Djurberg ser Eyvind Johnsons romansvit reduceras till debattinlägg

Publicerad 2018-08-18

”Krilon” på Stockholms stadsteaters Klarascen.

I en valrörelse som tycks handla mest om Sverigedemokraterna handlar nu även teatern, så här tre veckor före valet, allt mer om dem.

Att Krilontrilogin, Eyvind Johnsons allegoriska motståndsromaner som skrevs 1941–1943 i realtida ovisshet om hur andra världskriget skulle sluta, är högaktuell, är knappast något djärvt påstående.

Men betänker man att antidemokratiska strömningar nu riskerar att upprepa historien kan jämförelser mellan Nazityskland och dagens svenska migrationsdebatt komma att bli farliga om vi får en regering som begränsar yttrandefriheten och vill rensa ut politiskt ifrågasättande och påstådd degenererad konst. Denna idé dominerar Carolina Frändes iscensättning av Joakim Stens dramatisering av romansviten på Stockholms stadsteater. Så mycket att det blir outhärdlig, övertydlig apelsin-tv.


Den som inte varit på teater alls de senaste åren kan kanske tycka att det känns fräscht och spännande med en tillfogad metateaterram som ger sken av att det är 2023 och att den politiska makten i Sverige bestämt att all kultur måste vara nationalistisk. Där en ensemble som vill sätta upp en teaterföreställning med frihetliga, demokratiska budskap som kritiserar makten och bostadsmarknadens uteslutning av vissa människor, och avslöjar hur människor korrumperas och svänger när maktens vindar vänder, måste vara försiktig och anpassa sig. 

För all del en viktig poäng, och greppet ligger nära tillhands, då Eyvind Johnson själv skriver: ”Man kan bygga upp ett drama på samma sätt som man bygger upp en komedi: genom att hastigt införa det otroliga vid det möjligas gränser.”


Dessvärre framstår regiidén alltför mycket som en odödad darling när skådespelarna efter en inledning som hävdar att det är en provföreställning vi ska få se, tvångsmässigt fortsätter att leka att vi är på teatern i stället för att förtäta romansvitens ca 1800 sidor till något utöver ett debattinlägg.

Detta alltså trots att svensk teater tjatat ut detta metateatergrepp till förbannelse, inklusive skådespelare som pratar till publiken i mikrofonstativ, och verkar tycka att det viktigaste med teater är att påminna publiken om att den är på teater. Och att de ”avbrott i fiktionen” och teatrala buskisöverspel som säkert är tänkta att lätta upp spelet, i stället hackar upp det så att Eyvind Johnsons berättarkonst bara fläckvis tillåts glimra till.


Nåja, kanske är det just en så här trött teaterestetik vi har att vänta efter valet, så det är väl lika bra att vi vänjer oss. För eftersom SD:s kulturpolitik råder där 2023, får vi veta, har stadsteaterns ledning lagt de mesta av resurserna, inklusive de mest populära skådespelarna, på en musikal om Gustav Vasa. Dessutom övervakas allt arbete av en granskningskommitté som bryter in då och då, med påpekanden som att det som just sades om nazism måste korrigeras till nationalsocialism. Allt med Bertil Almqvists berömda ”En svensk tiger” som fond, på en i övrigt rätt spartansk scen där hjulförsedda kulisser som träd, en röd stuggavel och dörrar för markering av scenbyten och interna slå i dörrar-teaterblinkningar ständigt flyttas runt.

Maria Sundbom kämpar på som berättaren, tillika ett slags ansvarig för föreställningen som från sitt skrivbord, innan hon ”kallas upp till förhör hos ledningen”, leder ensemblen. Som med ett par utmärkande undantag, som Eva Rexeds känslofrasiga gestaltning av den judiska doktor Segels krossade hjärta, har svårt att hitta någon närvaro i ett spel som ”distanseras” med ständiga avbrott och där stora bokstäver understryker vad som står på spel om vi får en politisk censur av konsten i Sverige.

Om detta bör vi givetvis prata mycket och intensivt, särskilt inför ett val då så många demokratiska frågor står på spel. Krilons huvudbudskap är också vikten av att meningsmotståndare måste fortsätta att samtala, men publiken bör väl förväntas kunna tänka själva och dra egna paralleller till samtiden?


På stadsteatern är det både nutid, framtid och kostymerat 1940-tal, därtill en salig blandning av spelstilar som ytterligare spretar till upplevelsen. Fastighetsmäklaren Johannes Krilon, som spelas av Pablo Leiva Wenger i gråskalig ullrock och gubbkeps, har ett slags utropande sätt att leverera replikerna som gör att man aldrig kommer honom inpå skinnet. Hans samtalsgrupp av herrar spelas på högst samtida vis av både män och kvinnor, naturligtvis med en kommenterande hälsning till ”granskningskommittén” om att det absolut inte är fråga om otillåtna genusteorier.

Ja, så där håller de på. I nästan fem timmar.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.