Maktmissbruk med smak av dekadans

”Mordet på Marat” med intellektuella övertoner

helskärm

Den polske regissören Jan Klata sätter upp Mordet på Marat på stadsteatern i Göteborg. Det i sig är värt fokus. Klata har i princip stämplats som degenererad och berövats uppdraget som konstnärlig ledare för nationalscenen i Krakow. Varje europeiskt teaterhus som bjuder in honom gör ett statement för den fria konsten, och just den här pjäsen är klockren i sin dissektion av demokrati och maktmissbruk. Dessutom har den ett oemotståndligt stråk av dekadens. Någon publikmagnet lär den ändå inte bli. Åskådarna krävs på mycket förkunskap och möts av tämligen abstrakt materia.

Klatas tolkning av Peter Weiss ikoniska verk blir en installation snarare än en berättelse om det postrevolutionära Frankrike. Vi får queer estetik där punkballerinor med 1700-talsaccessoarer irrar omkring i en blankpolerad futuristisk scenografi fylld av badkar. Vissa scener är koreografier, några bygger på flippade ljudmattor och andra på undersökning av själva dialogen. Tiden är också ur led och tempot växlar från speedat till ultrarapid. Om någon väntat sig en tydlig historia om ett politiskt mord under skräckväldet så vankas besvikelse. Den här Marat-tolkningen är intellektuell och närmast introvert, bjärta tyll-culotter och snubbel till trots.

Johan Gry gör Markis de Sade, intagen på hospitalet Charenton där han ägnar dagarna åt att regissera en grupp andra patienter i dramat om mordet på Marat 15 år tidigare. Idén att ge Gry rollen är strålande, men i praktiken får han snålt med utrymme. Hans uppenbara karisma tas kort sagt inte till vara. Hela uppsättningen hade vunnit både scennärvaro och publikkontakt genom att våga lägga mer skärpa på det kittlande i denna karaktär. De Sade ska vara intellektuell men samtidigt blodfylld. Därmed inte sagt att publiken går miste om tankevärlden hos en cynisk individualist under press i en brutal och kollektivistisk tid.

Kemin mellan de Sade och den andra stora rollen är påtaglig och kontrasten dem emellan spännande. Marat spelas med finess av Johan Friberg. Hans uppenbarelse som sådan är fri från krusiduller, liksom sättet att ta sig an rollen. Han målar ett sårbart porträtt av en förtvinande och paranoid maktmänniska. Hans repliker slungas ut i en tyst rymd. De bryts mot de Sades och till slut är det Marat som triumferar och hetsar publiken till deltagande. Men det som till sist dröjer sig kvar är själva gestaltningen av revoltens återvändsgränder.