Jeanne d’Arc i mörkret
Barbro Westling ser en plågad frihetshjälte i Helsingborg
Uppdaterad 2018-10-08 | Publicerad 2018-10-06
Som Guds redskap på jorden stred på 1400-talet den tonåriga bondflickan Jeanne d’Arc i spetsen för den franske kungens trupper för att göra slut på det hundraåriga kriget mot engelsmännen. Hon tillfångatogs av engelsmännen, anklagades för kätteri och brändes på bål efter en summarisk rättegång. Tjugofyra år senare togs hennes fall upp på nytt och domen förklarades ogiltig. 1920 helgonförklarades Jungfrun av Orleans, blev Frankrikes nationalhelgon och fick en egen helgdag.
Jeanne d’Arc tillhör kretsen av hetsigt brinnande och tidigt döda. Under andra världskriget, i det ockuperade Frankrike, användes hon som förebild både av tyskvänliga och tyskmotståndare. Genom tiderna tycks det ha funnits en Jeanne d’Arc för alla. Troende, tvivlande, romantiker, upproriska och fromma. En nationalistisk symbol, en enare av stat och kyrka, ett individualistiskt ideal, en fundamentalist, ett helgon, en oskuld.
Jeanne d’Arc är omdiktad och besjungen. Men kan hon inlemmas som feminist? Senast gjorde författaren Sisela Lindblom henne till vår samtida på Backateatern i Göteborg och Lucas Svensson lyfte trons och oskuldens vingar på henne med retorisk kraft på Republique i Köpenhamn.
Regissören Annika Silkebergs version på Helsingborgs stadsteater kommer med ett slags mixat Jeanne-material. Vi får i första akten glimtar av den olycksdrabbade familjen, faderns, moderns och syskonens sorg och bävan, glimtar från de kungligas liv och intriger vid franska hovet. Det är snyggt och – när det gäller de kungliga – bitvis ganska godtyckligt vad det egentligen har med Jeanne att göra.
Scenerna både bärs och splittras av effekter och av Silkebergs språkliga experimenterande och fria textmontage. Silkebergs syster, poeten Marie Silkeberg skrev sin Jeanne d’Arc i mitten av 90-talet för Uppsala stadsteater, och hennes språkmaterialism och nedbrytande till ljud går igen i dialogen framme vid rampen på den kala stora scenen i Helsingborg.
Föreställningen faller verkligen i två delar. En kontrast kan ha sina fördelar. Första akten är nämligen ganska hispig med syskonkäbbel och äktenskapsbråk, vinpimplande och maktkamp på grälsjuk nivå. Det är gapigt, ibland komiskt och allmänt skränigt men till kostym, rörelse, musik, ljud och stil 100 procent 2018.
Den andra akten ägnas rättegången och är koncentrerad och avsevärt mindre plojig. Biskopen Counchon har blivit en världslig domare (Peter Haber), men de kostymklädda förhandlingarna går ut på samma sak, att döma och oskadliggöra Jeanne d’Arc.
I den patriarkala lagen och ordningen är Jeanne fredad endast som oskuld och troende. Silkeberg tar fasta på det upproriska, trotsandet av normer, att Jeanne bär manskläder och tar kommando utan att be någon om lov. Men hur många manliga härförare före henne har inte krigat för att få slut på krig? Det gör henne knappast till pacifist.
Jeannes fysiska gestalt är inte någon ren jungfru, med guds utvaldhet vackert strålande från den ljusa pannan. Emma Broomé är smutsig, krökt, full av tics, spottande, rastlös, klädd i sliten svart -t-shirt och smala svarta jeans. En pundare? Sjuk? Bitvis ytterst svårbegriplig. Broomé, som för några år sedan spelade dottern i Silkebergs uppsättning av Sara Stridsbergs Beckomberga på Dramaten, excellerar fysiskt, spelar tätt, plågat, kaxigt, med skiftande röst och tonfall, från grovt malande till viskande. Inte en sekund tvivlar jag på hennes inre rösters vägran att förminska sig.
Jeannes fanatism slår ändå aldrig ut i full blom, den är snarare kompakt, dov och tilltagande hermetisk, som hade den sitt ursprung enbart i smärta. ”I övrigt hänvisar jag till Gud” är hennes återkommande slutreplik. Alla är märkta av det sekellånga kriget och aggressiviteten finns överallt. Men när omgivningen klagar och anklagar alltmer entonigt framstår Jeanne desto mer komplex.
En kvinna ensam med sin eld, som kanske är hennes sjukdom, i en värld tömd på tro. Bara svärta och rader med tomma grå oljefat kvar i det natriumgula ljuset. Och Jeannes fråga: ”Varför såg ni inte det jag såg?”
