Romeo och Julia med extra allt
Publicerad 2015-07-03
Shakespeares språk vinner igen
Det bästa med Shakespeare är språket. De särskilt djuplodande ordbilderna, det galet utdragna vitsandet, det oväntat drastiska. Numera kan det här och var klagas på skådespelarnas brister när det gäller hanteringen av versen, men Shakespeares språk överlever det mesta. Av det vackert allvarliga och hysteriskt uppvarvade gör Scenkonst Sörmland nu en charmigt öppen och ung Shakespeare i teaterladan på Nynäs slott.
”Romeo och hans rom”, de stridande släkterna Montague och Capulet, har med suveränt lätt hand uppdaterats till släkten på slottet och en livligare romsk variant. Det vill säga att det är bara den brat-likt stele Romeo vi ser från slottet då allt det sociala tilldrar sig hos Julias brötigt festälskande och musiksprängda familj.
Scenografin bär även den fyndigt spår av det nomadiska. Resväskor i alla upptänkliga modeller pryder scenväggarna och kan öppnas till luckor för tillfälliga besökare och romantiska balkongscener. För kärleken finns och övertygar starkt mitt i alla blixtrande grova skämtsamheter.
Regissören Pontus Stenshäll har strukit rejält i texten och föreställningen består säkert minst till hälften av musik. Två blås på scenen, dragspel och bas och så snygga sångnummer som flätas in i varandra. Låter som om Shakespeares språk inte skulle ha en chans.
Men Stenshäll mixar hej vilt och helt rätt med musikaliske kompanjonen Simon Steenland från Moment teater. Masker, 1600-tal, dockor på pinnar och i hand, Disneys Bella Notte, Blowing in the wind och så kletzmer, mycket kletzmer. Det är ett shakespeareskt brett register.
Den febrigt rastlösa pulsen påminner om Baz Luhrmanns filmversion och ensemblens tonåriga intensitet förankras väl hos Ingela Schale Berghagens sköna amma/mamma. Jämt lopp mellan de fyra skådespelarna och fyra musikerna på scenen, men framför allt, en äkta roande Shakespeare som vinner sin publik med otvunget tilltal och häftig tonträff.
