Svårt att förstå vad kvinnorna faller för
Don Giovanni är en riktigt ful gubbe i både Göteborg och Stockholm – men i helt olika sceniska koncept
Uppdaterad 2023-12-18 | Publicerad 2023-12-16
Efter projektioner av ett söndertrasat samhälle dras hangarväggar i korrugerad plåt fram och tillbaka på Kungliga Operans scen. Där bakom reser sig ett rörsystem mot scentaket. Det är mycket fult. Snart ramlar solisterna in, lika fult inpackade i pälsar och gamla filtar, beväpnade med knivar och handeldvapen, kvinnor så väl som män, beredda att anfalla eller försvara sig.
Det är närmast motsatsen till Göteborgsoperans eleganta hotellfasad där en slipsförsedd Don Giovanni och uppklädda bröllopsgäster i stället smäller champagnekorkar och glider ut och in i dörrar på flykt från, eller i jakt efter, sin partner.
Båda uppsättningarna har ett koncept. John Fulljames/Aylin Bozok låter hotellet bli en frizon där moraliska gränser för en tid kan överskridas, varvid konsekvenserna för de inblandade inte riktigt blir vad de hade hoppats på. På Kungliga Operan befinner vi oss efter en katastrof där ett allas krig mot alla pågår, visuellt inspirerad av Mad Max-filmer (vilka jag med lätthet undvikit).
Hotellkonceptet har viss logik för handlingen. På Kungliga Operan frågar jag mig om inte de här människorna har lite mer akuta problem än att odla sin svartsjuka eller gifta sig? Som att hitta mat och tak över huvudet. Det är naturligtvis ett otacksamt uppdrag för regissör Mårten Forslund att fullfölja Michael Cavanaghs koncept som inte ens på papperet övertygar.
Men skildringen av titelpersonen förenar uppsättningarna. Don Giovanni framställs i båda som hänsynslös erotoman. I Göteborg nöjer sig inte Palle Knudsen med de namngivna kvinnorna, som att i måltidsscenen mot slutet hellre smaka kvinnokött än kycklingben. Något liknande gör även Jeremy Carpenter i Stockholm i samma scen.
Det blir svårt att förstå vad kvinnorna faller för. De är ju inga våp, utan starka kvinnor. Operans uppförandekonvention ser Don Giovanni som demonisk och hänsynslös. Så framställdes han i Tirso de Molinas pjäs och i en rad commedia dell’arte och annan gatuteater.
Mozart och da Ponte, har teatervetaren Magnus Tessing Schneider (som nämns i programmet) argumenterat för, ville bryta traditionen och komplicera Don Giovanni. Men konventionen tog över och intill denna dag är han skyldig från första scenen.
För vad är det som händer i öppningsscenen? Har Donna Anna våldtagits eller inte? Librettisten da Ponte lämnar frågan öppen för publiken. I Göteborg får hon i alla fall lämna nyckeln till sitt rum åt honom, vilket sätter hennes berättelse för Don Ottavio i tvivelsmål. På Kungliga Operan styr den svenska, medvetna felöversättningen genom att kalla det våldtäkt.
Men båda uppsättningarna har goda röster. Carpenters kan emellanåt vara lite sträv, medan Knudsen genomgående har en snygg stämma. Donna Anna och Zerlina är utmärkta på respektive scen, Ida Falk Vinlands samlade, täta sopran respektive Nicole Cabells lite mörkare men elastiska röst hör tillsammans med zerlinorna, Mia Karlsson i Göteborg och Vivianne Holmberg i Stockholm, till den stora behållningen. I Stockholm är Holmberg rent av den som gör störst vokalt intryck.
Katarina Karnéus respektive Johanna Rudholm gör sina respektive Donna Elvira med säkerhet, Karnéus snäppet bättre. Ola Eliassons Leporello har det på Kungliga Operan lite motigt inledningsvis men vinner röst vartefter, medan Markus Schwartzs baryton är jämn och fin. Nämnas bör Mihails Čuļpajevs Don Ottavio, en elegant röst som på Kungliga Operan snuvas på arian ”Il mio tesoro”, eftersom en sällan framförd aria från Wienpremiären (Zerlina torterar Leporello) skulle få plats i konceptet. I Göteborg kunde orkestern under Ville Matvejeff fått ha lite mer temperament, vilket är bättre under Nil Venditti, men i båda fallen kunde kontrasterna och balansen mellan stämmorna finslipas.
