Utdraget Norén-drama faller isär i stora sjok

”Så enkel är kärleken” ett oändligt geggande i relationsångestklyschor

helskärm

Det fanns 1990-tal då en ny sorts skitighet intog den svenska teaterscenen. En tid när Teater Galeasen var den allra råaste, den allra naknaste av fria teatergrupper. Lars Norén drev sina borgerliga relationstragedier ett steg längre och skådespelaren Thorsten Flinck borrade sin självförbrännande blick i alla teaterintresserade med självaktning. När nu några gamla Galeasen-veteraner sammanstrålat med just Thorsten Flinck för att spela Norénskt relationsdrama med sprit, otrohet och blod som bärande element känns det som en liten tidsresa.

Premiärkvällens spänningsmoment var om Flinck, ökänd för inställda gig, skulle stå där på scen. Det gör han. Och levererar sin alkade skådisman med ett behärskat stapplande som suddar ut gränsen mellan roll och person. Sårigheten vrålas inte ut längre, den anas i gliporna av den anständighetsfasad man trots allt snickrat ihop åt sig.

Men. Något fattas. En tid har sprungit vidare från ”den kan du torka dig i fittan med”-estetiken, Noréns text känns överlastad och tam på samma gång, ett oändligt geggande i varje relationsångestklyscha som går att uppbringa. Och Rickard Günthers fanatiskt realistiska regi drar ut på varje konfrontativ dialog tills kammarspelet vuxit sig ur sin kostym. Fyra och en halv timme är två timmar för mycket.

Det klassiska äktenskapsdramat Vem är rädd för Virginia Woolf är utgångspunkt och levande referens – ett evigt grälande par bjuder in ett annat par som vittne till en natt av whisky och oåterkalleliga sår. Skådespelarna Alma och Robert, gifta sedan 20 år tillbaka och med tänderna i varandras strupar lika länge, underhåller den misslyckade lilla människan Hedda, anställd på samma teater, och hennes otäckt behärskade man, psykologen Jonas.

Scenografin, också den signerad Rickard Günther, är ett verklighetshärmande borgerligt hem fyllt med dansk design. I detta rum, under en enda natt, sker allt. Jag drabbas av Malin Morgans geniala gestaltning av den liksom skelettlösa Hedda, tvångsmässigt charmerande, aggressivt självutplånande. Anna Wallander tar ett fast grepp om sin utlevande Alma, för henne med glödande energi mot undergången, Tobias Hjelm är otäck som den tyst ruvande Jonas.

Men det som i sina tätaste stunder är hisnande svart komedi faller isär i stora sjok tills vad som sker på scen helt upphör att betyda någonting.