Barockt allkonstverk utan en död minut
Confidencens uppsättning är så mycket större än sitt format
Publicerad 2023-07-28
Det är ett sammelsurium. Publiken går ut och in i logerna, oset från vaxljusen ligger tätt, på parketten, där alla står, väsnas det och enstaka skärmytslingar kräver att de ständigt närvarande poliserna stävjar de värsta busarna. Dirigenten har rent av vissa problem att leda sin orkester, fast de flesta i publiken lyssnar knappt.
Så kunde det se ut när Jean-Philippe Rameaus Dardanus hade premiär i Paris 1739. Tidpunkten var lite olycklig, det var nu som striden mellan lullister och ramister – de som försvarade Jean-Baptise Lullys operor respektive Rameaus – var som hetast. Lullisterna menade att Rameaus musik var för mycket. Den var alltför rörig med sina harmonier som komplicerade och nästan gjorde ont i öronen.
Rameau omarbetade operan och fem år senare blev det en succé som fanns på repertoaren till 1771. Två och ett halvt sekel senare har den nu fått sin första svenska premiär. Den renommerade regissören Gilbert Blin, ledare för Boston Early Music Festival och med en rad inspelningar i bagaget, har ärat Confidencen med en historiskt informerad uppsättning.
Kostymer, dekor, koreografi och gestik har sökt stöd i det tämligen omfattande material som är bevarat från 1744 års uppsättning. Låt vara att scenen är liten, dansarna blott tre och kör och orkester reducerade, men begränsningarna har blivit en tillgång. Det är en uppsättning så mycket större än sitt format. Symmetrin härskar på scenen, de målade kulisserna skjuts in och från takets moln glider Venus ner och föreläser de jordiska om kärlekens kraft.
Handlingen? För tiden är den tämligen konventionell. En allegorisk prolog om kärlekens hinder. Iphise, dotter till frygiernas kung Teucer, älskar landets fiende Dardanus, som Teucer ska besegra med hjälp av Anténor, med vilken Iphise är förmäld. Men hindren övervinns, ödmjukheten leder till ett lyckligt slut med sång om fred och en avslutande chaconne.
Anna Kjellsdotters kostymer är eleganta, här syns gigantiska plymer, harnesk och tidstypiska snitt i klänningarna med distinkta, men milda färger. Koreografin av Karin Modigh låter tidens golvnära danser – chaconne, rigadoun, tambourin – bli uttrycksfulla, liksom dansarnas och solisternas gestik bildar ett eget språk som ackompanjerar texten.
Solisternas är av hög klass. Helena Sá Cavalcante Schubacks Venus/En frygiska har god attack i sin sopran, hennes busiga medhjälpare Amor (Marie Théoleyre) sjunger med skärpa och är sceniskt spotsk. Mikael Horneds ger Anténor en stark baryton, men är möjligen en smula anonym; mer karaktär har Yannis François som Teucer och trollkarlen Isménor, han har en klangfylld röst som gifter sig fint med Martin Vanbergs elastiska tenor i titelrollen.
Men främst bland dessa likar tronar Ida Ränzlövs Iphise. Det är nästan så jag ryggar tillbaka när hennas dramatiska, välfokuserade sopran beklagar sig över sin lott. Här finns värme och kyla i en legering som håller uppmärksamheten i varje ton.
Peter Spissky leder den lilla orkestern med god hand, tempot är imponerande och om jag saknar något är det möjligen den lätthet som hans företrädare, Olof Boman, så skickligt kunde framkalla. Men det är en detalj i en uppsättning av sällsynt hög halt på dessa breddgrader.
