En lysande stjärna i helvetesmörkret
Sandra Huldt stiger ner i skapandets inferno på Strindbergs intima teater
Uppdaterad 2023-11-21 | Publicerad 2023-11-18
Andevärlden har en stark höst på våra scener. Även på Strindbergs intima teater blinkar lamporna mystiskt när Sandra Huldt kliver ner i infernots trattdal, flankerad av föregångarna August Strindberg och Dante Alighieri.
Denna stjärna till skådespelare står i en spricka av ljus på den helvetesmörka scenen och plirar. Ut mot salongen och publiken — som kanske är vi eller bara hennes fantasifoster.
”Jag vet, det var en man här förut, men nu är det jag … så det är lite kul ” säger hon i rollen som den krisande dramatikern i Paula Stenström Öhmans nya pjäs ”Mitt inferno”. Ack så blygsamt, för det här blir faktiskt väldigt roligt. Trots det tragiska temat.
Hon irrar runt i den nedsläckta teatern för att förbereda morgondagens kollationering, då skådespelarna för första gången ska läsa hennes nya pjäs. Men det blir inget med det, konstaterar den muttrande vaktmästaren i gubbkeps som Huldt då och då svidar om till.
En sjuhelvetes enmansshow blir det ändå, om livets och konstens hårda villkor. Detta trots att ”Mitt inferno” som text betraktad inte riktigt är av samma kaliber som dramatikerns senaste kanonpjäser ”Ambulans” och ”Lost Lake”. Men såväl tematiska som estetiska beröringspunkter finns — i inspirationen från Dante till exempel, samt i den väldigt typiskt mystiska Lumorska ljudbilden som också präglar denna uppsättning. Här med en återkommande pianoslinga av Satie som spöklikt citerar Strindbergs ”Inferno” och varslar om att teaterns grundare när som helst kan dyka upp.
Pjäsens dramatiker Erna, som uppkallats efter Victoria Benedictssons alter ego Ernst Ahlgren, talar också med andra kvinnliga författare vars infernokriser slutat i självmord: Virginia Woolf, Tove Ditlevsen, Sylvia Plath och Sarah Kane. Huldt låtsasröker estetiskt som Marguerite Duras, och hennes röda rökrock av sammet har fickorna fulla av fimpar. Och – likt Woolf – stenar. Uppradade på bordet får dessa gestalta hennes olyckssystrar till förebilder. Med inlevelse och rösthumor skålar hon gott med var och en, tragikomiskt i bästa Grevinnan och betjänten-stil.
Paula Stenström Öhman pepprar gärna sina pjäser med intertextuella referenser. Denna gång har hon underlättat dechiffreringen kolossalt genom att låta sin protagonist göra tydliga källhänvisningar och tonfallsbyten vid lånade rader. Jag kan förstå viljan att hålla publiken i handen, men det flitiga redovisandet känns onödigt ängsligt i en annars både fin och smart pjäs om svårigheten att skapa guld när man befinner sig i mörkret.
