Peter Handke ger sig inte

Uppdaterad 2019-10-10 | Publicerad 2005-07-02

Sedan 1996 har den österrikiske författaren och dramatikern Peter Handke ställt sig i centrum för en intensiv debatt om krigen i det forna Jugoslavien. Det var då som han gav ut sin bok kring en vinterresa längs de jugoslaviska floderna med den provocerande underrubriken Rättvisa åt Serbien.

I flera böcker och skådespel har han sedan återkommit till temat. Hans proserbiska hållning har gjort att försvarsadvokaterna för Slobodan Milosevic velat få honom att vittna i Haagtribunalen men det har Handke vägrat. I stället vill han kalla sig "Umwegzeuge", ett vittne som indirekt vill belysa den jugoslaviska konflikten. Ett led i detta vittnesmål är en tjugosidig essä i senaste numret av den tyska tidskriften Literaturen där han dels ger sin syn på Haagdomstolens legitimitet, dels beskriver ett flera timmar långt samtal som han fört med Milosevic i häktet.

...och hånas i tidningarna

Literaturens redaktion beskriver essän som "en strids- och fredsskrift, en medie- och processkritik, en självreflexion, ett grubblande över frågan om krigsskulden". Men någon strid verkar det knappast bli. De tyska kultursidornas kommentatorer har lika svårt för Handkes politiska position som för hans slingrande och preciösa stil. "Ett sömnpiller från en österrikisk sagofarbror", är ett av de mildare omdömena.

Livräddad

Oberon

I april 1826 dirigerade Carl Maria von Weber premiären på sin nya opera Oberon på Covent Garden i London. Sen dog han. Även Oberon dog. Det vill säga, ouvertyren har eftervärlden med glädje tagit till sig - och många duktiga sopraner har visat upp sig i den magnifika Oceanarian - men resten har ansetts omöjligt att göra något av. Det är ett naivt och rörigt sångspel med mängder av talad dialog, billiga exotismer och trolleritricks. Men musiken är ofta alldeles magisk och slipper man bara det sceniska är det ett härligt verk. På den här inspelningen (Philips, 2 cd) ersätter en berättare kortfattat dialogen, medan John Eliot Gardiner lockar vitalitet och tidstypisk klangfärg ur Orchestre révolutionnaire et romantique. Och Ocean, thou mighty monster sjungs alldeles storartat av Hillevi Martinpelto.

Jag visste inte att jag var så mycket vänster innan jag gick med i det här projektet.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln