Burlesk barockopera bland blommor och bin
Tonsäkert och spänstigt när Göteborgsoperan spelar ”Platée” av Jean-Philippe Rameau
Uppdaterad 2024-03-18 | Publicerad 2024-03-17
Titelfiguren i Jean-Philippe Rameaus opera ”Platée” är egentligen något i operavärlden så originellt som en träsknymf. I Göteborgsoperans version av denna franska barockopera (och franska barockoperor är lika ovanliga på svenska scener som träsknymfer) är Platée en något sällsam dam, som i all stillhet huserar bland sina växter och vanföreställningar i växthuset vid ett nutida franskt slott. Slottsherrn (i originalet Jupiter) beslutar sig för att bota sin hustrus svartsjuka genom ett låtsasgiftermål med den sällsamma damen, som tror att det är allvar. När hustrun upptäcker vad det är för figur som maken uppvaktar brister hon i skratt och är botad från sin svartsjuka.
En grym och hjärtlös historia kan man tycka, men regissören Andreas Kriegenburg har undvikit all lyteskomik. Platée är visserligen en udda figur men inger mer respekt än det jetset som gästar slottet. I Anders J. Dahlins gestaltning får hon trots sin bisarra utstrålning ett slags inre resning. Platées parti är skrivet för en haute contre, hög tenor. I Frankrike accepterades nämligen inte den italienska barbarin med kastratsångare, och i stället använde man detta höga men naturliga röstläge. Dahlin är en internationellt ledande haute contre-sångare, och det är verkligen glädjande att han äntligen på hemmaplan får visa upp sitt mästerskap i haute contre-sångens svåra konst (det handlar inte bara om röstläge utan också om stil). Det är ett fascinerande rikt porträtt han gör av den egendomliga damen i växthuset.
Platée innehåller till och med en parodi på en typiskt italiensk kastrataria. Det är ”La Folie”, den personifierade galenskapen, som gör ett dramaturgiskt inte helt motiverat framträdande vid låtsasbröllopet och levererar en rent galen aria i italiensk virtuosstil. Här har Rameau haft roligt, och Sofie Asplund släpper ordentligt loss och leker med sin suveräna koloraturteknik – hennes höjdtonsbriljans är i sig värd biljettpriset. Och i även i övrigt sjungs det förträffligt. Ett plus också för Sofia Nappis fyndiga och roliga koreografi.
För Göteborgsoperans orkester är detta ovan repertoar men den har i Paul Agnew fått en kunnig instuderare, själv en tidigare haute contre-sångare som också gjort Platées roll. Stråkarna dominerar i Rameaus sprudlande dansanta musik, och Agnew får dem att spela med en unison spänst som är en fröjd att lyssna till.
Platée är en burlesk opera, men är det en komedi? Den här mycket se- och hörvärda föreställningen ställer den frågan med lust och musikalisk precision.
