Värkande vaggvisor

Backateatern om flykt, förtryck och fostervatten

Uppdaterad 2020-01-14 | Publicerad 2020-01-12

Eleftheria Gerofoka i Athena Farrokhzads ”Krigerska” på Backa teater i Göteborg.

Saga Gärdes tolkning av Athena Farrokhzads Krigerska är ett utmärkt stycke samtida politisk teater, men låt oss avverka en invändning först. Ensemblen småfnissar sig igenom musikern Bo Stenholms minne av det politiska engagemanget bland unga kulturarbetare 1968. Det är en kort sekvens och kan te sig som en detalj, men faktum är att just Backateatern finns till tack vare 68-generationens insatser. I premiärpubliken finns skådespelaren Maria Hedborg, en av grundarna till institutionen. 70-talets politiska teatertradition i Göteborg är en förutsättning för Krigerska. Det förtjänar andlös respekt.


Hur som helst fungerar den här pjäsen mycket väl ur ett helhetsperspektiv. Farrokhzad är en knivskarp poet full av adrenalin, vars språk tränger sig på med en explosiv kvalitet som accentueras när det uttalas av den laddade ensemblen.


På ett plan handlar det om moderskap. De fyra kvinnor som utgör den klassiska kören läser samtidigt för publiken och det ofödda barnet. De talar om konkretioner som ultraljud, värkar och utomkroppsliga känslor, om drömmar och förhoppningar, trygghet och frihet. De talar också om revolt, flykt och främlingskap, om förtryck, mod och passivitet. Ett otvetydigt feministiskt budskap, vars humanistiska kvalitet får lov att komma fram. Man gestaltar politisk kamp, motstånd och systerskap, eller kanske ”mosterskap”. Farrokhzad ger det lite trötta ordet moster ny laddning genom en politisk kontext.


Körens intensiva partier växlar regelbundet över till ett slags soffintervjuer där Ove Wolf filmar och ställer frågor till kvällens centralgestalt, den unga artisten Beri Gerwise. Hon reflekterar över sina rötter och sin tidigt bortgångna mamma. Hennes berättelser får extra djup genom autentiska filmillustrationer och en kreativ ljudmiljö.


Det känns att Gerwise inte främst är skådespelare, men hon vinner på en direkt, avskalad attityd och hennes repliker förstärks genom de rörande starka VHS-filmerna på hennes mor. Att hon rappar i slutsekvenserna bryter föreställningens rytm något, men lär fungera gentemot den mycket unga publik som Backateatern har som målgrupp.


Att addera skärmar och kameror för att skapa nya upplevelselager är ett extremt vanligt grepp på teaterscener i dag, men här blir det mer än ett självändamål. Kamerorna ingår i en detaljmättad, funktionell scenografi. De två musikerna cirkulerar i rummet och jobbar med små och stora medel så att skådespelarna får den energi som texten kräver.


Kameragreppet fungerar särskilt väl när man filmar genom vatten. Scenograf Jenny Ljungberg har ställt en akvarieliknande, transparent kub mitt i rummet, dess vatten blir en närmast magisk klangbotten åt runda slaginstrument och betonar känslan i körens dialog med sina ofödda barn, omslutna av fostervatten. Och det är visuellt oemotståndligt! Höjdpunkten nås när musikern Kristina Issa kliver ner i vattnet för att spela och agera mot kameran, under ytan. Personligen hade jag gärna sett en hel föreställning i denna lite bisarra bassäng.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.