Den här bastarden är omöjlig att förneka
Anna Vnuk gör en färgsprakande, livsbejakande hyllningsritual till alla oönskade barn på Unga Klara
Publicerad 2024-01-28
Med bestämd blick ut mot publiken på Unga Klara säger Anna Vnuk att hon väntat i hela sitt liv på att göra den här föreställningen. Närmare bestämt i 49 år och 11 månader. Men nu ska världen äntligen få veta hemligheten hon burit på – att hennes pappa aldrig velat veta av henne.
”Anna Vnuk är Bastarden” är hennes dansteaterhyllning till alla oönskade, hemliga och förnekade barn. Den riktar sig särskilt till de 3,5 ”bastarder” som – statistiskt sett – bör sitta i publiken.
Formatet är ett slags dansant föreläsningsperformance, där ensemblen pratar religion, gamla lagar och änglamakerskor varvat med livsbejakande dans. Bland annat förevisas ”horpallen”, som ogifta mödrar fick stå och skämmas på längst fram i kyrkan på 1600-talet.
Det blir också väldigt personligt, som när Anna Vnuk berättar hur hon i vuxen ålder bröt den tysta överenskommelsen om att aldrig ta kontakt med sin pappa, för att hon var osäker på pappans nationalitet. Hon visste att hon blev till på en semesterresa till Las Palmas och att pappan nu bor på Filippinerna. Men när hon själv skulle bli mamma blev det ännu viktigare att försöka återskapa sina rötter. Så hon ringde helt sonika upp honom och frågade: är vi från Indien eller Pakistan?
Det i grunden supertragiska, blir till svart, generös scenhumor.
Jag blir lika arg och illa berörd som när jag läste Johan Klings bok ”Repris” om hur hans pappa vägrade kännas vid honom. Men Anna Vnuk tar ämnet vidare från sitt personliga trauma och jazzar till det. Lättar upp stämningen med showdans, poesi och den här rappa lektionen i alla utomäktenskapliga, oönskade barns grymma historia. Vilket är klokt, med tanke på den unga målgruppspubliken (från 15 år). Där det som sagt rent statistiskt kan sitta ett par ungar med liknande rövhattar till farsor.
Det hela utmynnar i en ljuvligt färgsprakande ritual där skammen dansas bort i ett fint försök att flytta skuldbördan till dem som egentligen borde skämmas — alltså alla pappor som misslyckats att vara ”the bigger man” och inte ens kunnat erkänna sina oönskade barns existens, för barnens skull.
Koreografierna och musikvalen speglar stämningarna, från vemodigt piano till funkigt, varmjazzigt och folkmixat. Scenen ramas in av Jenny Kronbergs lapptäckesinspirerade vepor, och i de blanka scenpodiernas sidor speglas publiken — symboliskt inkluderande. Den här peppiga, svängiga och upplyftande upprättelsen av bastarden gör den omöjlig att förneka.
