Smart klimatteater
Cecilia Djurberg ser Lucy Kirkwoods katastrofdrama Barnen på Teater Giljotin
Publicerad 2019-02-24
När den brittiska dramatikern Lucy Kirkwoods Barnen får skandinavisk premiär på Teater Giljotin i samarbete med Stadsteatern finns Greta Thunbergs tal från FN:s klimatmöte i Katowice tryckt i programmet. Men den skickligt komponerade, symbolladdade pjäsen är ett smart fynd för en teater som vill bocka av det viktiga, men konstnärligt inte helt enkla, klimattemat på repertoaren. Så här behövs inget programblad för att inse hur klimatkrisen är existentiell.
Barnen utspelar sig i en stuga på den brittiska kusten efter en Fukushima-liknande katastrof. När Katarina Ewerlöfs Rose gör entré med näsblodschock förstår vi snart att hon, Gunilla Röörs Hazel och Peter Anderssons Robin, har en lång historia ihop sedan de arbetade tillsammans på kraftverket innan olyckan. Men jämfört med jordens historia är deras triangeldrama en kort parentes. Jordens tilltagande sjukdomstillstånd är verklighet och på scenen tappar Rose oroväckande stora hårtussar.
På Giljotin sitter publiken mitt emot varandra längs en avlång brygga till scen. På denna smala tidsremsa av jordens existens, kallad antropocen, utspelas en närgången samvetsuppgörelse med den skyldiga generationen: den som länge ursäktat sig med att den var barn av sin tid och inte förmår konfronteras med skulden inför sina barn.
Kirkwood låter berättelsen veckla ut sig med pinterskt framdroppande detaljer, men tyvärr har regissören Stefan Metz satt ett onödigt högt tempo för denna eftertänksamma text som verkar på flera parallella plan.
Den rutinerade, samspelta ensemblen lyckas dock fint att med blickar och gester ta tillvara på undertexter och svart humor. Iscensättningen riktar sig till hjärnan mer än hjärtat och erbjuder reflektioner om hur individuella livslögner och beslut kan speglas i ett större perspektiv. Som när ett symboliskt samband görs mellan en översvämmade toalett och kärnkraftverkets kända brister innan olyckan.
Katastrofen är ett faktum och skiten läcker ut för att den skyldige inte tog ansvar och erkände sitt misstag i tid – utan körde på trots påtalade brister i konstruktionen.
När undergången nalkas hanterar somliga det som Hazel, efter förmåga med yoga och ekologiska grönsaker. Andra dövar ångesten som hennes make Robin – och krökar ner sig på hemmagjort palsternacksvin. Men så knackar den objudna gästen på med en påminnelse om det förflutna och krav på aktion för att rädda det som räddas kan för nästa generation.