I Lodjurets timma ett oprecist experiment

Uppdaterad 2016-10-11 | Publicerad 2014-10-15

Övertygande spel varvas med otydliga frågor

Chatarina Larsson, Julia Marko-Nord och Peter Viitanen i PO Enquists ”I lodjurets timma” på Teater Giljotin i Stockholm.

I helgen var det inte bara premiär på operan Blanche och Marie, efter PO Enquists roman. Hans pjäs I lodjurets timma från 1988 fick också en ny uppsättning av Kia Berglund på ­Teater Giljotin. Vissa paralleller mellan de båda texterna finns. De handlar båda om kunskapens gränser, Blanche och Marie om förra sekelskiftets sökande efter tillvarons hemligheter via vetenskap, psykologi (Charcots undersökningar av hysteri) och andeskådning.

I lodjurets timma undersöks vetenskapens och religionens gränser. En pojke (Peter Viitanen) som utan förklaring mördat två människor och bränt ner sin morfar Valles stuga utsätts för ett vetenskapligt experiment. Kan ett djur förändra en person? Kontrollgrupp finns, men resultatet uteblir varför forskaren och före detta teologistudenten Lisbeth (Julia Marko-Nord) kallar in en präst (Chatarina Larsson) för att se om hon kan bidra.

Det finns en biblisk inspiration, Johannes 14:2-3, där Jesus i sitt avskedstal talar om att guds hus består av många boningar. I det sammanhanget fäller han orden om att han är vägen, sanningen och livet. Enquists pjäs talar om en 25:e timme, en tid eller plats som ligger bortom de kända kunskapsvägarna som pojken tycks ha känningar av. Likväl tar han livet av sig, i tron, möjligen med vetskapen om, att han kommer att förenas med sin (mor)fader.

Scengolvet på Giljotin är vitt som i en cell eller ett institutionsrum, med tre vita stolar. Att pojken har ett exemplar av Playboy i handen antyder en läsning där kroppen ska stå för en kunskap som varken Lisbeth eller prästen besitter. Något egentligt svar på utfrågningen av pojken ges inte, annat än att frågorna, de etablerade kunskapsvägarna, inte räcker till.

Men spelet är gott, framför allt Peter Viitanen och Chatarina Larsson övertygar, medan Julia Marko-Nord förblir något vag i sin roll, möjligen är regin här otydlig. Att teatern ska ställa frågor och inte leverera svar, är en av dess självklara (men alltmer sällan uppfattade) uppdrag. Ibland måste dock frågorna preciseras, det gör de inte alltid på Teater Giljotin, vars psykologiskt inriktade profil må vara vägen, kanske också livet, men knappast självklart sanningen.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln