Nakna damer alltför nakna

Så här nära amatörrevyn har Stadsteatern inte varit på länge, tycker TOVE ELLEFSEN LYSANDER

Foto: Mats Bäcker
Vanna Rosenberg.

I Bodil Malmstens förra pjäs Tryck stjärna hade den gamla kvinnan som förkroppsligade det gamla Sverige opererats bort ur texten innan premiären.

Därmed blev föreställningen på Dramaten en klagosång över ett Sverige där allt var bättre förr, utan att det framgick vad som var så mycket bättre.

När Bodil Malmsten slår till igen, nu på Stadsteatern, har den gamla kvinnan intagit sin plats på scenen. Hon har dessutom flyttat från Norrland ner till Stockholm, och Inga Landgré gör på det mest förtjusande sätt klart vilken frihet det innebär att komma från byn där alla glor till storstaden där ingen bryr sig.

Hennes Thomasine har fått en berättelse av författaren. Det har även Ulf Brunnbergs Roger, sjömannen som trillade från köksbänken och hamnade i rullstol. Nu sitter han i ettan på Östermalm och minns sitt liv och med den äran.

Brunnbergs Roger är en mix av Michael Douglas och hans egen vanvördiga Vanheden och tveklöst föreställningens stora utdelning.

Vanna Rosenbergs Emma för däremot en heroisk kamp med en text som i huvudsak talar om att hon är ett brådmoget, beläst barn. Åsa Kalmérs Karen har främst ständiga klädbyten på repertoaren och Douglas Johanssons konstnär Alex, på ständigt jakt efter sitt motiv, är heller inte minnesvärd.

Bodil Malmsten är en älskad författare och bloggare, men på Stadsteatern får hon spela för många roller på en gång.

Hon regisserar och gör scenografi tillsammans med Åsa Kalmér, som alltså också spelar.


Resultatet är en föreställning helt utan fokus och med ett skådespeleri som alltför ofta illustrerar det som just nu sägs.

Ett parti med satir över moderniteter typ gps, mobiler och miljö saknar också form, och därmed liv. Så här snubblande nära amatörrevyn har Stadsteatern nog inte varit på mången god dag.

Tove Ellefsen Lysander